Hoppa till innehåll

Socialdemokratins väntrumspolitik

[BILD1]De hårda vindarna från Västsverige blåser just nu in över Stockholm. Som vinter är detta en tråkig tid, möjligtvis kan man se det som en förvarning av vårvindarna om det inte är höststormarna som försenats.

Fredagen handlade för min del om diverse möten samt en kort titt in hos Lena Ek som firade en odefinierad födelsedag på centerns lokaler i Gamla Stan. Hon fick som födelsedagspresent min bok ”Världen väntar inte”, något som slog mig på vägen ut kanske inte är exakt rätt budskap till ett födelsedagsbarn precis när man lagt ännu ett år bakom sig.

I övrigt blev det ett antal möten med bland annat Arba som är min adept i ett mentorsprogram, med Johnny Munkhammar om hur vi ska föra diskussionen vidare kring hans skrift ”What competition has done for Europe” som EEI publicerade för någon tid sedan och som vi nu kommer att ha ett seminarium i Europaparlamentet kring om några veckor.

Det slår mig att jag ska sända skriften också till Mona Sahlin som i partiledardebatten gav den kanske bästa beskrivningen av den socialdemokratiska sjukvårdspolitiken. Den är i själva verket en väntrums- och köpolitik:
”2008 kan bli det år då fabriksarbetarens dotter och direktörens son slutar dela väntrum” som hon uttryckte det.

När andra diskuterar hur barn och gamla ska få sjukvård fokuserar hon på väntrummet och att det ska vara en riktig sammansättning av de väntande där. För den som inte tror mig går det att läsa anförandet här.

En sjukvårdspolitik som fokuserar på hur köerna ska utformas och vilka som ska sitta i väntrummen glömmer lätt något centralt nämligen en sjukvård som ger vård utan att vare sig den ene eller andre behöver dela väntrum och köer. Det är också det som är poängen med konkurrens. Om den ene sonen inte får vård på det andra stället kan han gå till det ställe där den andra dottern faktiskt fick behandling. Ju mer sjukvårdsalternativ vi har, desto kortare blir köerna. Ju färre alternativ och ju färre möjligheter att välja man har desto längre köer.

Det är en erfarenhet av all planekonomi. Det blir köer och väntrummen blir mötesplatser för alla. Det politiska målet finns det ingen tvekan om att socialdemokraterna lyckats nå upp till. I det socialdemokratiska samhället är det många man får träffa i köer och i väntrum. Men det är bättre med en politik som syftar till att fabriksarbeterskans son och partiledarens dotter slipper köa i något väntrum. Det finns så många fler sätt att träffas på som är trevligare.