Socialdemokraterna vill skapa ett samhälle där medborgarna delas in i första och andra klassens medborgare: de som har rätten att välja välfärd och de som inte har den, skriver Gunnar Hökmark i Dagens Samhälle.
Det är en grundläggande utgångspunkt för det svenska samhället att varje medborgare har lika rättigheter och lika möjligheter. Det är också utgångspunkten för all gemensam lagstiftning inom EU. Varje medborgare oavsett nationalitet ska ha lika rättigheter.
I Sverige tar detta sig utgångspunkten i att de grundläggande kraven på välfärden regleras nationellt medan det är upp till kommuner att se till att leva upp till dessa. Men genom skolpeng och andra system för valfrihet har vi samtidigt gjort det möjligt för medborgarna att välja den välfärd de själva föredrar.
Det ligger i de flesta välfärdstjänsters natur att enskilda människors behov och önskemål liksom engagemang och verksamhet inte låter sig regleras i paragrafer. I respekten för den enskilde har vi utformat en långtgående valfrihet som andra följer efter. I denna politiska process för att stärka medborgarrätt och trygghet har svensk socialdemokrati varit en ständig motståndsrörelse med en hämningslös skräckpropaganda för varje förändring som vapen.
Idén om individens rätt har också lett till den vårdgaranti som råder i Sverige. När landstingens sjukvård inte kan leva upp till den enskildes krav på vård när den behövs får man välja vård någon annanstans. Och vi har lyckats att etablera en motsvarighet till detta på europeisk nivå. Oavsett nationalitet ska vi ha rätt att kunna välja vård i en annan medlemsstat i EU med samma finansiering som om vi fick vården hemma.
Denna utveckling har självfallet stärkt medborgarna och tryggheten, men också skapat ett tryck på välfärdstjänster att leverera. Så ser vi att kommunala skolor som verkar där det finns fristående blir bättre, nu senast i en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU). Vi har sett att medborgare har kunnat välja andra skolor därför att de inte varit nöjda med dem som stått till buds eller har velat ha något annat. Vi har sett att utförare av äldreomsorg kan bytas ut när de inte håller måttet, förutom där det offentliga håller i all verksamhet själv. Svenska medborgare har fått en rätt att välja bort, att välja bättre och att pröva nya alternativ.
Nu vill Socialdemokraterna införa ett första och andra klassens medborgarskap i Sverige. I sitt förslag till att hindra vinster i välfärdsföretag vill man överlåta friheten att välja från medborgarna till kommunalpolitikerna:
”På skolans område vill vi se ett ökat kommunalt inflytande över nyetableringar, genom att ett obligatoriskt samråd sker medkommunen innan en fristående skola får tillstånd. Det ska vara möjligt för kommuner att själva välja om de vill införa LOV eller inte. Detta innebär att vi säger nej till förslaget att göra LOV obligatoriskt. Vidare vill vi förändra LOV, så att fri etablering för företagen inte längre ska vara möjlig.”
I all enkelhet innebär detta att i socialdemokratiskt styrda kommuner kommer medborgarnas valfrihet bero på kommunalpolitikernas alternativ. Och som vi ser till exempel i Boden och i Malmö handlar det om att slänga ut alternativen.
Sveriges kommuner och landsting har nyligen publicerat statistik över LOV-statusen i landets 290 kommuner. Man kan sammanfatta kommunernas inställning till tre kategorier: (1) de som säger ja till LOV (har infört eller beslutat att införa), (2) de som säger nej till LOV (har antingen beslutat att inte införa eller inte ansökt om stimulansbidrag) och (3) de som utreder frågan.
Om man matchar dessa grupper med vilken politisk majoritet som styr i respektive kommun får man fram ett slående tydligt resultat. 84 procent av alla kommuner med borgerlig majoritet säger ja till LOV, mot endast 31 procent av dem med vänstermajoritet. Endast två procent av alla borgerligt styrda kommuner säger nej till LOV, mot hela 47 procent av alla vänsterkommuner.
Kommunernas inställning till LOV, efter majoritet, oktober 2012, procent
Källa: Sveriges kommuner och landsting (SKL)
Man kan också vända på siffrorna för att se hur stor andel av respektive svarskategori som har vilken majoritet. 69 procent av de kommuner som säger ja till LOV har borgerlig majoritet. De vänsterstyrda utgör endast 19 procent av jasägarna.
Andel från respektive majoritet som säger ja, nej, respektive utreder LOV
Källa: Sveriges kommuner och landsting
I borgerligt styrda kommuner kommer medborgarna således att ha kvar valfriheten. Det kommer att leda till ett större utbud och mer konkurrens liksom valfrihet.
Vi får därmed två olika medborgarskap i välfärdens Sverige. I borgerligt styrda kommuner får alla välja när det gäller barnomsorgen, skolan, vården och omsorgen. De som bor där kommer att vara fullvärdiga medborgare med rätt att välja.
I de socialdemokratiskt styrda kommunerna försvinner denna rätt. Den blir en möjlighet som beror på hur mycket lokala socialdemokratiska politiker är emot valfrihet och företagande inom välfärden. Första klassens medborgare och andra klassens medborgare. Så blir resultatet av Socialdemokraternas välfärdspolitik. Rösträtten kvarstår medan valrätten förloras.
Den kommer att drabba både välfärden och enskilda människors trygghet att kunna välja det man behöver och vill ha. Men framförallt drabbar det något djupt i ett modernt välfärdssamhälle, nämligen den lika rätt till vård, omsorg och skola som vi borde utveckla vidare.
Den förnyelsen behöver hela Europa, både vad gäller företagande och möjligheterna att starta nya alternativ och när det gäller människors lika rätt att över gränserna välja. Men för socialdemokraterna handlar det om att ta stegen tillbaka och göra rätten till välfärden relativ. Den andra klassens medborgare får inte samma rättigheter. Det riskerar att få fler konsekvenser i Sverige och i Europa.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är moderat Europaparlamentariker och vice ordförande i parlamentets största partigrupp EPP