Europaparlamentets socialistgrupp är ett växande problem i förhandlingarna om en ny och starkare stabilitetspakt. Dess svenska företrädare Göran Färm och Olle Ludvigsson verkar tyvärr vara ett exempel på detta.
De skriver att de är för att stabilitetspakten måste stärkas men är så ivriga att säga emot att de inte riktigt vet vad de är emot. De mål om offentliga finanser i balans över konjunkturcykeln som jag skriver om förkastar de som åtstramningsmantra. Det behövs investeringar för framtiden också avslöjar de som vore de ensamma om denna insikt, inte bara besparingar, och tycks mena att investeringar i infrastruktur och forskning ska tillåta större underskott.
Med eurobligationer, det vill säga en gemensam upplåning, blir det lättare att spendera mer, är budskapet. På fullt allvar menar de att underskotten inte påverkas om det är upplånade pengar som används för vägar. Det är så vägen till en ny skuldkris ser ut.
Samtidigt verkar de skylla mig och mina förslag för de åtstramningspaket som de socialistiska regeringarna i Spanien, Portugal och Grekland genomför. Det är bara det att den åtstramning som där genomförs ju är på grund av att man inte hållit på budgetdisciplinen. Alternativet till dessa åtstramningar var inte bara stigande räntor som är en ännu värre åtstramning utan i slutändan inga lån alls. Då blir det vare sig pengar för social trygghet eller investeringar i framtiden. Men den diskussionen kan Färm och Ludvigsson säkerligen föra socialister emellan. Den ska inte jag lägga mig i.