För första gången har den amerikanska växande skuldbördan kommit i fokus för den ekonomiska politiken. Det blev en viktig ram för Obamas State of the Union. Men samtidigt innebär de besparingar som han anvisade för en 10-årsperiod rätt marginella åtgärder sett i perspektivet av underskottet och skuldbördan. Men det faktum att den amerikanska skulden nu sätts i fokus är bra så. Men det är svårt att se att de besparingar som nu annonseras kommer att förändra den avgörande bilden, att USA blir allt mer skuldtyngt med de konsekvenser det kommer ha för amerikansk tillväxt. Det kommer också fortsätta att påverka den globala ekonomiska balansen på ett sätt som rubbar den bild av världens ekonomi vi är vana vid.
Europas problem är av en annorlunda karaktär. Ett antal europeiska ekonomier har djupare problem som påverkar alla samtidigt om den europeiska ekonomin som sådan är starkare. Det kom till uttryck i går när den europeiska skuldmekanismen, som tillkommit för att hjälpa de mest skuldsatta länderna, gjorde en upplåning i EU-obligationer. Den mötte inga problem utan tvärtom en stor efterfrågan. Men en konsekvens av detta är att vi nu håller på att europeisera en del av medlemsstaternas skuldbörda. Det blir en kostnad för alla samtidigt som det långsiktigt riskerar att dölja allvaret för de mest utsatta ekonomierna när det gäller behovet av reformerf. Fortfarande talar socialister här om att underskotten får vara så länge vi inte har en snabbare tillväxt. Det är inget annat än en väg till Aten, med de problem som en låt-gå mentalitet skapar för social trygghet, jobb och välstånd.
Bloggar: Amerikansk politik, Mårtensson.