”Skattebetalarna får ta smällen när Vattenfall gör brakförlust” – artikel på News55

Det fortsätter att gå dåligt för skandalomgärdade statliga Vattenfall. Tidigare i veckan presenterade kraftkoncernen en ny rekordförlust med enorma nedskrivningar på drygt 36 miljarder kronor. I slutänden är det ägarna, alltså vi skattebetalare, som får ta smällen. Affärerna kring Vattenfall visar att det är dags för ett slut på statligt företagande, skriver moderaten och  europaparlamentarikern Gunnar Hökmark.

Vattenfall är ett tydligt exempel på varför staten inte bör äga företag och varför företagande inte ska bli ett uttryck för den näringspolitik som för tillfället råder. Företagande behöver långsiktiga villkor och samhället behöver lagar och regler som är förutsebara och lika för alla. Överallt i världen där man blandar samman företag med politik och stat förlorar företag, politik och stat.

Företag förlorar därför att det plötsligt finns en politisk agenda som man måste förhålla sig till, som kan begränsa eller som kan tvinga fram olika satsningar.

Politiken förlorar därför att den måste förhålla sig till det enskilda företagets villkor och blir bedömd utifrån om ett kommersiellt företag lever upp till ideella mål.

Staten förlorar eftersom den förlorar sin roll som en oväldig lagstiftare och rättsinstans för att avgöra de spelregler som den själv skapar och som inte får misstänkliggöras vara ett led i statens egna intressen på bekostnad av samhället som sådant. Staten förlorar också auktoritet genom att den som ägare aldrig kan leva upp till de krav som privata ägare gör:

  • nämligen ta ett personligt ansvar för förluster eftersom det inte finns något personligt ansvar,
  • utöva en kompetent ägarroll eftersom statens företrädare är utsedda utifrån andra kriterier än förmåga att utöva ägande och bedriva företag samt
  •  hålla företagandet på en kommersiell grund inom marknadsekonomins spelregler eftersom man själv utformar dessa och samtidigt tvingas till företagande på politikens villkor,

Vattenfalls förluster och utveckling återspeglar allt detta.

Investeringar i utländsk energiproduktion och distribution byggde på en sammanblandning av kommersiella och politiska överväganden, där de kommersiella övervägandena inte granskades utifrån sina kommersiella villkor utan utifrån de politiska. Hade ett privat företag gjort samma investeringar? Ja, kanske men förmodligen utifrån andra och mer krassa kommersiella bedömningar av möjlig lönsamhet, rimligt pris, möjliga politiska risker och för- och nackdelar av risktagningen, eftersom risken hade drabbat ägarna. Och de förluster vi nu ser hade drabbat andra än staten om ägarna varit privata.

De som hade det avgörande ansvaret för utformningen av den långsiktiga strategin var nu en företagsledning som kunde vältra över det slutliga ansvaret till politiker i regering och riksdag som bara företräder de riktiga ägarna – skattebetalarna – men som själva vare sig är ägare eller valda för att vara ägare.

Diskussionerna om Vattenfalls verksamhet i Tyskland har präglats av sammanblandningen av politik med företagande. De i regeringen som har velat använda Vattenfall som ett medel för att tvinga fram en annan energipolitik i Tyskland har drivit tesen om att företaget bara skulle stänga ner dessa verksamheter utan att överlåta dem till någon annan – vilket skulle vara en enorm kapitalförlust – samtidigt som regeringens kärnkraftsavvecklingspolitik nu lett till att företaget genom höjda skatter tvingas stänga ner fungerande kärnkraft. Ibland har miljö- och energipolitiska mål varit uttalade och ibland bara underförstådda men de har skapat en osäkerhet kring företaget Vattenfall och dess beslutslogik.

Så blev ett av Sveriges största företag ett medel för att hantera energi- och miljöpolitiska motsättningar snarare än ett företag som inom ramen för lagar och regler i olika länder kan bedriva sin verksamhet för att använda sina förutsättningar på bästa sätt. Istället för att exportera el till de baltiska staterna vilket skulle ge intäkter och en ny prisbild har regeringen genom särskilda skatter gjort produktion olönsam och tvingat fram kapitalförstöring. Istället för att hantera utmaningen med lägre elpriser har Vattenfall låsts fast i sina gamla strukturer. Politisk styrning har underminerat lönsamhet och företagets förmåga att förändra sin verksamhet.

Vem tar nu ansvar för förlusterna och för osäkerheten? En nedskrivning på 36 miljarder kronor är ett betydande belopp, både för ett företag och i perspektiv av statens budget. Det samma gäller tidigare nedskrivningar och kommande.

Svaret är enkelt. De som har minst inflytande över företaget, nämligen skattebetalarna som inte bara är ägare utan också tvingas täcka upp förlusterna. För Fridolin, Romson och Löfven liksom tidigare regeringar har Vattenfall varit en plattform för politisk styrning utan lagstiftning, för tyckande utan riktigt ägaransvar. Staten bör inte bedriva företag.

Gunnar Hökmark

Publicerad på News55 den 25 juli 2015