Hoppa till innehåll

Silver och guld, skulder och lån

En strålande OS-avslutning som imponerar. Det är en manifestation av brittisk kreativitet och skicklighet som år just imponerande och en påminnelse om en kraft som moderna och öppna samhällen kan utveckla. Det är förmågan att vara världsledande som är avgörande i en värld där hela världen deltar lika villkor, må det vara i OS eller i den globala ekonomin. För min del förberedelser inför en vecka som kommer att handla om arbete kring bankkrislagstiftningen och om den agenda för ekonomisk förnyelse som EU behöver. Och lite reflektioner kring debatten om skulder och lån.

I skuldkrisens Europa är det lätt att se skulder som något som är definitionsmässigt dåligt och fel. Det förstärks av att Europas socialister tycks tro att ännu fortsatt för stora utgifter är lösningen på en kris som beror på för stora utgifter. I socialisters ögon är varje utgift en investering, i ökad efterfrågan, i stimulans och i stabilitet. Det är som om de inte har sett vad som har hänt de senaste fem åren i Europa där för stora utgifter har lett till skenande räntor, växande osäkerhet och vikande efterfrågan, inte stimulans av ekonomin och instabilitet.

Varje utgift är inte en investering som leder till ökade värden. Men omvänt, investeringar som leder till ökade värden, till tillgångar som växer snabbare i värden än de skulder som krävs, är bra för ekonomin under förutsättning att man kan betala dem. Det är inget argument för att skuldsätta sig men för att alltid försöka finansiera de investeringar som ger tillgångar som växer mer i värde än skulderna.

Ett problem är just den skiftande synen på vad som är investeringar och vad som ger ökad konsumtion, privat eller offentlig. Investeringar i vägar eller järnvägar är lönsamma investeringar om de ger ökade värden men konsumtion om de bara leder till utgifterna men inte till växande intäkter. Investeringar i ett företags produktion ger ökade värden om det går med vinst men blir svårare att betala tillbaka om de inte ger ökade värden.

Skulder som ger ökade tillgångsvärden är lättare att försvara än skulder som bara ger högre konsumtion och underlättar för stunden. Investeringar i tillgångar som är värda mer än skulderna, och som ger intäkter och växer i värde, är värda att göra.

Har man för stora skulder kan det vara värt att sälja tillgångar för att minska flödet av ränteutbetalningar. Men har man tillgångar som motsvarar skulderna är det inte självklart att det blir bättre av att man skiftar tillgångar i form av ägande till tillgångar i form av kontanter. Statliga företag bör privatiseras för att staten fungerar dåligt som ägare och inte ska blanda ihop sina roller. Inte för att man blir rikare för att man omvandlar aktier till pengar, tillgångar till kontanter. Rikare blir man inte, bara mer likvid.

Slutar vi låna till det som ger intäkter och högre värden än investeringarna, det vill säga tillväxt, får vi mindre tillväxt. Det är lika fel som att motivera utgifter i tron att varje utgift är en investering. Så är det inte. Vägbyggen kan vara bra men inte ge ökade intäkter och då bör man vänta tills man har råd med den konsumtionen. Har man en bra ekonomi kan man både som privatperson, företag och stat investera om räntan är låg och avkastningen högre. Men det bör vara en avkastning som ger intäkter som man kan betala räntorna med.

Därför bör vi slå vakt om den privata sektorns investeringar och inte genom skatthöjningar eller lagstiftning begränsa de investeringar som är bra. Och offentliga investeringar måste fokuseras på de områden där vi tydligast ser en ökad tillväxt som ger högre värden. Investeringar kräver skulder men alla skulder ger inte investeringar som är värda namnet. Alla skulder är inte en dåliga men alla skulder leder inte till investeringar och tillväxt. Det är vad Europa lider av idag. För lite investeringar som gett tillväxt och för mycket utgifter som bara gett skulder.

För övrigt är silver nästan lika bra som guld. I alla fall i dag.