Han var programledaren. Han ledde programmet, det må ha varit i TV, i seminarier eller sitt eget liv. Till och med för sin bortgång var han en programledare som gav oss alla en möjlighet att tänka på honom och hans livsgärning när han var i livet och inte bara när han lämnat det. Det var vare sig av fåfänga eller av iver att styra som han ledde programmet utan för att han var nyfiken och mån om att kunskap, analys och uppfattningar skulle komma alla till del. Han var en upplysningens pliktmänniska, Siewert Öholm.
Under så många år ledde han debattprogram från Göteborg, och blev Siewert med hela svenska folket. Nyfiken, öppen, även gentemot udda uppfattningar eller åsikter han inte riktigt förstod eller delade. Kritiskt granskande även av uppfattningar som låg nära honom, för att inte säga hur han kunde lyfta olika infallsvinklar på det som var hans egen uppfattning. Som en upplysningsmänniska.
Men lika mycket som han ville se olika perspektiv och uppfattningar komma till tals, lika mycket stod han för något själv. Han var djupt förankrad i sina värderingar utan att hemfalla till det dogmatiska. För honom var förståelsen och öppenheten inte något som stod i motsats till hans principfasthet och övertygelse, snarare var det så att han som visste var han stod, och stod fast, inte var rädd för att lyssna till den andra, och kanske utveckla sin egen uppfattning med det, fortfarande lika djupt förankrad i de egna värderingarna.
För mig är hans debattprogram en del av mina minnen av Siewert, just för att när han ledde programmet tvingades man också att tänka och inte bara debattera. Jag minns en gång när vi debatterade firandet av första maj, där jag hade påpekat det besynnerliga i att man i Sverige marscherade under samma röda fanor som runt om i världen var det totalitära förtryckets symbol. Det var radikalt då och provocerande för den socialdemokratiska rörelsen som inte var van vid att något ifrågasattes när det gällde dem själva. Det blev en debatt som präglades av att ingen av oss hade något frikort. Och med många infallsvinklar där var och ens inlägg vägde lika tyngt för programledaren. Han tvingade oss alla att kvalificera våra uppfattningar, redovisa varför och hur. Så var han, programledaren. Öppen, kritisk men fast.
Det gällde också hans starka förankring i kristen tro. Alltid lika stark och trygg, aldrig rädd för att uttrycka sin tro men aldrig moraliserande, intolerant eller dömande mot någon annan. Han behövde inte pressa på någon annan sin tro för han kände att den tro han bar på var starkare än de argument han eller någon annan kunde föra fram. Varken mässande eller predikande, bara förstående och förlåtande. För sådan var hans kristna tro.
Och så hans engagemang för Israel som kom att präglas av allt detta. Den djupa tron, förankringen i värderingar om demokrati, rättsstat och frihet, modet att stå på en hotades och utsattas sida oavsett medias vindar och politikens kast. Programledarens krav på sig själv och andra att låta varje sida komma till tals, varje kunskap lyftas fram och låta åsikter vara tydliga. Frustrerad när kunskaper förträngdes och när propaganda, antisemitism eller ensidighet rådde. Ständigt på barrikaden, in i det sista.
Han var en vän till staten Israel, dess existens, dess rätt till fred och säkerhet, dess utsatta och hotade demokrati, dess öppna samhälle och alla dess medborgares rätt till ett liv i frihet och fred. Han var inte en fiende till någon men en motståndare till antisemitism, terror och hot. Han spelade en stor roll för den svenska debatten om Israel och Mellanöstern, genom sin saklighet, sin beslutsamhet och sitt mod gjorde han den bredare och bättre.
Sådan var han programledaren. En vän och en person som är saknad. Tankarna går till hans hustru och söner. De kan i sorgen känna en stolthet över honom.