I dag marscheras det till minnet av Stalin i Moskva. Och det finns rätt många här i Sverige som rycks med i takten, skriver Gunnar Hökmark.
Det är förunderligt hur lätt diktaturens groupies träder fram för att ge ett skimmer av hjältedåd och gloria åt massmördare och förtryckare. Samtidigt som ISIS i Mellersta Östern praktiserar den terror som Lenin inte bara predikade utan också utövade har det blivit chict bland den svenska vänstern att låta Lenins namn ge ära åt särskilt förtjänta debattörer.
Jan Myrdalsällskapet delar ut Lenins stora pris till personer som just företräder realsocialismens överhetstänkande. Det bygger på att revolutionen och socialismen är för stor för att eliten riktigt ska bekymra sig om det folk som måste förtryckas. Mikael Wiehe fick i år ta emot priset, tidigare år har Jan Guillou tagit emot det och en god kandidat för nästa år är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Pristagarna har inte haft någonting emot att hyllas med Lenins namn. Tvärtom har de kvittrat sin stolthet över att i Lenins namn bli ihågkomna för sina insatser.
På samma sätt har Linderborg och Guillou tagit det som sin hedersuppgift att rättfärdiga Stalins insatser, med utgångspunkten att det var Stalins seger som krossade Hitlertyskland. De menar också att befrielsen av Östeuropa var just Stalins förtjänst.
För det första var det Stalin som tillsammans med Hitler startade andra världskriget genom att dela in Europa i ett väst och i ett öst. Och de gjorde verklighet av det. Stalin marscherade in i Finland och i de baltiska staterna liksom i Polen, efter det att Hitler anfallit Polen den 1 september 1939. Alliansen mellan Hitler och Stalin fick konsekvenser för svenska kommunister och nazister. Plötsligt höll de efter gatuslagsmål varandras händer och försvarade samstämmigt de illdåd som begicks mot Europa. Längre bort än så från varandra var aldrig diktaturens tjänstefolk i Sverige.
För det andra blev Östeuropa aldrig befriat. Istället avlöste en våldsapparat den andra. Ett förtryck följde ett annat. De som i Stalins imperium av massmord, förtryck, terror och deporteringar bakom järnridån ser frihet och fred har en säregen samhällssyn där diktatur blir demokrati och krig till fred.
För det tredje var Stalin, när han väl bytt sida, självfallet inte ensam i kampen mot Hitler utan blev en av flera allierade. Det var Storbritannien och USA som mer än andra stod upp mot Hitlers arméer från början till slut. Men på östfronten var det Sovjetunionen som till slut blev angripet och där sovjetiska armén gjorde gigantiska förluster i människoliv. Inte bara på grund av de tyska arméerna utan på grund av Stalins och den millitära ledningens förakt för människoliv.
På många fronter var bara varannan beväpnad, i kalkylen att den bakom skulle ta geväret. Så tvingades människor offra sina liv, även sedan Hitler i praktiken förlorat kriget, som kanonmat för att Stalin skulle komma först till Berlin. Deras liv ska inte ihågkommas som Stalins hjältedåd utan som människooffer under hänsynslös regim.
Hitler och Nazityskland besegrades. I Västeuropa vann friheten. I Öst vann Stalin och diktaturen. Länge hävdade Europas vänster, de som levde i frihet, att kommunismen var vägen mot befrielsen. Det svenska vänsterpartiet gjorde det. Ledande akademiker gjorde det. I östra Europa såg de socialismens befrielse. De skickade sina hyllningstelegram ända tills adressaten upphörde efter 1989 och 1991. Och nu hånar de offren genom att kokettera med att hedra varandra med Lenins namn, som formulerade just den terror vi nu ser praktiseras i Mellersta Östern. Vänstern har inget lärt om att demokratins gränser inte skiljer på politik utan på respekt för människors frihet och liv. Mer allvarligt är att så många i media inte ställer de kritiska frågorna hur vurmen för massmördarna kan kombineras med demokratins grundläggande regler.
Gunnar Hökmark (M)
Europaparlamentariker