Det blev plötsligt på modet för krönikörer att inför och efter Folk och Försvar i Sälen förklara att det fanns en elefant i rummet som ingen vågade tala om – nämligen Donald Trump.
Eftersom det sannolikt inte finns någon som det talas om så mycket som Trump är det kanske snarare en överdrift än en underdrift att beskriva honom som en elefant i rummet. Snarare är han en elefant i porslinsaffären. I sanningens namn är det emellertid nog inte Trump i sig som skulle vara elefanten, utan konsekvenserna för Nato och för svensk säkerhetspolitik av de påhitt som nu präglar USA under Trump. Dessa konsekvenser är betydande och tycks öka för varje dag som storhetsvansinne blandas med en förvirrad världsbild.
Eftersom det är svårt att se någon brist på diskussion om hur den gamla världsordningen faller samman – det är faktiskt det vi alla talar om – är det svårt att förstå hur Trump skulle kunna vara en elefant i rummet. Europeisk säkerhetspolitik har under det senaste året knappast handlat om något annat än att hantera och möta konsekvenserna av ett USA som gör sig allt mer opålitligt och allt mer fientligt gentemot sina allierade.
Detta gäller handelskriget som Trump hotar att inleda mot sina allierade om de inte ger upp sin suveränitet inför amerikanska gangsterkrav på Grönland. Det gäller också den omfattande upprustning som nu präglar hela Europa och som lett till nya mekanismer inom EU för att finansiera denna upprustning. Tesen om att ingen ser elefanten i rummet kan möjligen kännas finurlig om man tror sig ha tänkt längre än andra, men den är redan motbevisad av verkligheten.
Det är sant att detta inte lett till att man har attackerat Trump, sagt upp bekantskapen eller löst upp alliansen. Men det hade inte bara varit fel, utan också dumt.
När europeiska ledare i olika sammansättningar möts fysiskt eller virtuellt, reser till Washington tillsammans eller träffas i Bryssel handlar det om att försöka hålla fast USA vid de åtaganden man gjort när det gäller Natos säkerhetsgarantier och stödet till Ukraina i ett läge där fred diskuteras. Det är helt enkelt avgörande att USA – trots en lynnig och fullständigt opålitlig president – står bakom alliansen, sina vänner och Ukraina.
Problemet med detta är uppenbart för alla. Det finns ingen diskussion om fred eller fredsförhandlingar utan att frågan om USA:s roll i en konstruktiv fredsprocess aktualiseras. Det är för övrigt samma situation som Ukrainas president Zelenskyj befinner sig i. Inte heller han är blind för någon elefant i rummet – han om någon har sett den – men han lever i en brutal verklighet som han måste hantera. Den verkligheten möter även vi.
I krönikörernas värld vore det kanske bäst att tala om för Trump vilket vansinne som präglar hans styre och hur vidrigt han beter sig. Som det ibland heter: sätta hårt mot hårt. Tanken tycks vara att Trump inför detta kraftfulla språk skulle blekna, samla sig och falla in i ledet. Då vet man väldigt lite om de problem vi står inför – och ännu mindre om hur en irrationell världsledare kan hanteras. I grunden vet nog ingen hur det ska göras, men det är sannolikt negativt att ytterligare höja konfliktnivån.
Det som kan fungera gentemot rationella aktörer fungerar inte med personer som har en förvriden världsbild och struntar i konsekvenserna av sitt eget agerande. Trump och hans närmaste anhängare skulle sannolikt inte önska något hellre än att få en förevändning att bryta med Europa, trots att USA genom kongressbeslut är bundet till Nato. Poängen med att ropa på sådana motreaktioner har inte riktigt belysts av dem som anser sig ensamma om att se elefanter.
Det är såvitt jag kan förstå ingen ledande politiker i Europa som inte ser dessa problem. Tanken att den svenska regeringens företrädare skulle vara blinda för detta därför att det, som en av de självupplysta uttryckte det, skulle vara ”för jobbigt att tänka efter”, är nog mer ett uttryck för drömmen om den egna intellektuella upphöjdheten än för någon egentlig förståelse av sakläget.
Dessa problem och hot löses inte genom att, som det nu heter, skaffa sig plan B, plan C eller varför inte plan D. Säkerhet och säkerhetspolitik byggs nämligen inte genom antalet alternativa planer, utan genom trovärdighet i vår egen förmåga. Vill man vara trovärdig kan man inte ha alternativa säkerhetspolitiska doktriner. Det är raka motsatsen till trovärdighet – både gentemot allierade och inför fiender.
För det första är USA en avgörande aktör, inte bara för Nato utan också för det mest akuta just nu: försvaret av Ukraina och en fredsprocess värd namnet. Att i ivern att tala klarspråk bryta med USA och därmed ge Trump en anledning att helt överge Ukraina vore direkt ansvarslöst – eller, om man så vill, mindre begåvat. Oförmågan att se detta är att verkligen inte se elefanten i rummet.
För det andra har man en säkerhetspolitik och ett system av säkerhetspolitiska avtal – inte flera alternativa.
En viktig påminnelse är att Nato existerar även utan USA, om än mycket svagare och utan de förmågor som USA ensamt besitter.
Det innebär dock inte att det europeiska Nato, tillsammans med Kanada, saknar styrka. Den är i dag betydligt mindre än den borde vara, men likväl betydande. Det är fortfarande en av världens starkaste försvarskonstellationer. Det europeiska Nato är ett av flera lager i vår säkerhet, som byggs ovanpå varandra.
Tack vare vårt Nato-medlemskap har vi i Europa bindande säkerhetsförpliktelser mellan länderna, en tät försvarsplanering och ett system som kraftigt stärker vår samlade försvarsförmåga. Tillsammans med den försvarsindustriella utveckling som nu sker inom EU och med en gemensam styrkeuppbyggnad där bland annat Storbritannien ingår, utgör detta en reell styrka. Om USA skulle lämna eller ignorera Nato vore vi avsevärt svagare – men inte utan styrka. Det finns dock ingen trollformel i form av planer kallade B, C eller D som kan ändra på detta.
För det tredje är den mest grundläggande planeringen vi alla genomför inte några alternativa bokstavsplaner, utan den faktiska uppbyggnaden av vår försvarsförmåga.
Natos europeiska ben är en sådan styrkefaktor. Det fördjupade samarbetet mellan de nordiska och baltiska länderna – NB8, eller NB9 och NB10 om vi räknar in Polen och kanske Tyskland – är på en ännu mer grundläggande nivå.
Och så har vi vårt eget försvar – det mest grundläggande av allt. Ju starkare och snabbare vi bygger upp det, desto bättre. Detta är i alla tider plan 0: vår egen förmåga. Det är den vi ytterst kan påverka. Inga planer B, C eller D kan genom ett trollslag ersätta detta. Med den nationella förmågan som bas – plan zero – kan vi stärka det nordisk-baltiska samarbetet som nästa nivå, och därefter Natos europeiska ben. Dessa nivåer är inga alternativ till varandra utan en sammanhängande uppbyggnad av säkerhet från botten till toppen. Så brutalt enkelt är det. Det är en verklighet som kräver upprustning och som inte erbjuder några bekväma genvägar i form av alternativa planer. Nato i sin helhet ger den överlägsna förmågan, men om USA skulle dra sig undan blir de övriga nivåerna bara ännu viktigare.
Allt detta pågår redan. En koalition av villiga diskuterar fredsbevarande styrkor i Ukraina och hur stödet kan stärkas. EU har säkrat finansieringen av Ukraina för de kommande två åren. Sverige köper luftvärn för att skydda både militär och civila mål. Polen köper ubåtar från Sverige. Vapen skänks till Ukraina. Ett NATO-kommando upprättas i Finland under svensk ledning. Europeiska länder stationerar militär på Gotland. En gemensam nordisk ledningsstruktur byggs upp. Tyskland genomför den största upprustningen i Europa. En drönarmur utvecklas mot Ryssland. Och så vidare. Den som inte letar efter en elefant i rummet har mycket att se.
Det finns däremot få som vill att Europa ska bryta med Nato på grund av Trump. Det är enkelt: om någon ska bryta med Nato får det i så fall vara Trump – och ytterst USA. Det ligger utanför vår direkta kontroll, även om den europeiska upprustningen sannolikt minskar utrymmet för ett sådant amerikanskt agerande. USA:s Nato-engagemang är nämligen djupare förankrat i amerikansk lag och i kongressens beslut än i Vita huset. Det begränsar Trumps handlingsutrymme och sträcker sig bortom hans tid vid makten.
Tanken att överge Nato, som är vår centrala säkerhetspolitiska förankring, är milt uttryckt förvirrad. Hur Trump skulle agera vid ett angrepp på ett Natoland vet ingen – inte heller Putin. Det vi däremot vet är att Nato existerar även utan USA, med betydande styrka. Men där är vi inte, och det finns ingen anledning att rusa in i det hörnet av rummet.
Försvar och säkerhetspolitik formas inte genom utbytbara planer. Det undergräver trovärdigheten gentemot alla partners. Trovärdighet byggs genom att hålla fast vid de avtal och strukturer vi har.
Säkerhet byggs däremot genom lager på lager av försvarsförmåga: nationellt, nordiskt och nordisk-baltiskt, Natos europeiska ben, EU:s förmågor och Nato i sin helhet. Det vi enklast kan påverka är vår egen förmåga – plan zero. Därutöver stärker vi vår säkerhet genom att ge alla befintliga samarbeten maximal trovärdighet. Det gör vi inte genom att antyda att vi kanske tänker agera helt annorlunda, i en alfabetisk serie, gentemot våra partners.
Så enkelt är det. Och så svårt.
Alla har sett elefanten i rummet. Det är inte det nya. Det nya är att när elefanten står i porslinsaffären krävs mer eftertanke än att slå sönder de samarbeten vi har. Framförallt bör vi inte bli som elefanten själva. Vi ska bygga all den säkerhet vi kan, på alla nivåer som står till buds. Vi måste göra mer av allt det vi kan göra, inte drömma oss bort till någon alternativ plan som skulle lösa allt.