Nyhetsbrevet Frihetens värden 2003-09-13
Kära läsare,
Plötsligt förbyttes kampanjens iver och entusiasm till sorg och chock. Två barn och en make står plötsligt ensamma i livet. Den mardröm som finns i varje familj att en älskad skall gå bort har drabbat Anna Lindhs familj. En omtyckt och glad person har ryckts bort från sina närmaste, från sina vänner och arbetskamrater samt sitt uppdrag i vårt samhälle. Det leder både till omtanke och eftertanke, både för dem av oss som på olika sätt lärde känna henne som en stilig och rak person och för var och en av oss som såg och respekterade en offentlig person i sin politiska gärning.
Det är en tragedi som berör oss alla därför att vansinnesdådet drabbat en människa som varit en tydlig gestalt i vårt samhälle, med en livssituation lätt att både känna igen sig i och respektera. Och för allt vad vi i dag kan förstå drabbades hon och hennes familj av dådet just för att hon var en företrädare för den demokrati som är vår gemensamma. På det viset är mordet oavsett dess vansinnesprägel en attack mot vårt samhälle. Det gör det extra viktigt att sorgen och omtanken med dem som drabbats allra hårdast kan förenas med konsekvens och klarhet för att värna det öppna samhället.
Det hade varit teoretiskt möjligt att genom en snabbinkallad riksdag skjuta på folkomröstningen. Det hade varit en handling som varit en eftergift åt våldet på demokratins bekostnad. Och som dessutom just därigenom hade kunnat locka till nya vansinnesdåd.
Mordet på Anna Lindh sänder vågor av sorg, chock och medkänsla över hela det svenska samhället men blir en kris för det öppna samhället och för demokratin först om vi ger efter och kompromissar om demokratin och öppenheten. Där måste vi dra en tydlig gräns eftersom det är så lätt att låta sorgen och chocken styra det offentliga livet istället för att prägla vårt personliga handlande.
En allra första fråga gäller den om det öppna samhället. En större säkerhet för politiska företrädare står överhuvudtaget inte alls i motsats till det öppna samhället och människors möjlighet till kontakt med sina politiska företrädare om man inte med detta menar att de som har ledande befattningar skall bete sig som att de inte har ledande befattningar som gör dem igenkända och utsatta. Det handlar snarare om vilka krav vi ställer på politiker och vad vi värderar politiker för i sin gärning.
Det är inte länge sedan media i praktiken drev fram att en partiledare valde att avgå genom att attackera det faktum att han hade åkt taxi till hemmet på kvällar. På samma sätt fick en annan tidigare partiledare hård kritik och indignation för att hon inte valde att alltid åka snabbtåg till Arlanda istället för taxi. Förutom att det i en pressad agenda kan ha sina arbetsmässiga skäl att åka taxi är det uppenbart att det kan vara besvärligt och svårt att ta sig igenom Slussen eller Centralen sena kvällar på jakt efter nästa tåg.
En parallell och ett uttryck för samma attityd är mediajakten på försvarets högsta chefer för att de åker tjänstebil istället för taxi eller kommunalt. Det finns i själva verket goda skäl till varför personer som i princip ständigt måste kunna hantera hemliga handlingar och sekretessbelagd kommunikation inte skall hoppa in i en taxi på stan eller ha med sig kryptohandlingar på tunnelbanan.
Ledande befattningar i vårt samhälle ställer krav på den enskilde. Att ledande politiker kan använda sin tid så effektivt som möjligt står inte i konflikt med det öppna samhället, lika lite som att de kan undvika de platser där de kan känna sig otrygga just eftersom de är offentliga. Det är i själva verket ett ansvar som uppdragsgivarna har gentemot sina valda företrädare liksom ett krav de har rätt att ställa.
Det finns till exempel många goda skäl till att en utrikesminister kan resa till och från sitt hem utan att trängas på ett tåg, utan att detta betraktas som en otillbörlig lyx, skattepliktig förmån eller överhetsfason. Och samma sak gäller personligt skydd även i andra former. Men kanske är det just risken för att det kan betraktas som överhetsfasoner, ofolklighet, otillbörliga förmåner och isolering från vanliga människor som leder till det motsatta agerandet och därmed till större utsatthet.
Ledande politiker måste bedömas främst utifrån sin gärning, mer än hur enkelt man uppträder på gator och torg. Öppenheten i vårt samhälle drabbas inte av att de som behöver skydd har det, däremot påverkar det den enskildes trygghet. Det öppna samhället hotas av mordet, inte av skyddet.
Det har de senaste dagarna funnits en övertro på att det svenska samhället är något särskilt i världen i sin öppenhet. I någon debatt framställdes det som att antingen har vi det som vi har det, och det är bara vi och de andra nordiska länderna som har det så, eller så åker politiker i pansarvagnar utan att någon gång träffa vanliga människor.
Förutom att det finns en överdriven föreställning om hur lätt det är för vanliga människor att komma i kontakt med ledande politiker rymmer detta förhållningssätt också en överdriven tro på vår egen överlägsenhet gentemot andra, ett inslag som under denna valrörelse kommit till uttryck både på ja- och nejsidan. Faktum är att det även i andra länder finns politiker som talar med och inte bara till människor. Det gäller även i de samhällen som till skillnad från oss har varit drabbad av politisk terror. Den som till exempel har följt en engelsk valkampanj har också sett ett möte mellan väljare och valda som vi saknar i Sverige. Skyddet av framträdande personligheter går att förena med det öppna samhället och är också en förutsättning för det.
Är det då SÄPO som har gjort fel? Det är det lättaste för alla att nu säga. Det hade dock varit mer uppenbart att SÄPO beslutat fel om det bara hade varit någon som före dådet hade sagt hur fel det var att Anna Lindh saknade livvaktsskydd. Detta inte minst eftersom SÄPO visserligen har det operativa ansvaret men lyder under riksdag och regering, både när det gäller resurser och grundläggande regler och förutsättningar.
Men likväl är det i dag lätt att konstatera att det var fel. Anna Lindh borde uppenbarligen ha haft skydd eftersom hon uppenbarligen hade behövt det. Det räcker inte med en analys av hotbilder när vi har ett okontrollerat våld i samhället i form av en stor grupp psykiskt sjuka människor på gator och torg av det enkla skälet att det är ett okontrollerat våld som saknar varje form av politisk logik. Detta våld har en annan natur än det som kommer från extema politiska grupper som rättfärdigar tårtkastning, stenkastning och sedan steget vidare till att medvetet skada andra människor.
Det finns sådana grupper i vårt samhälle, som rättfärdigar stenkastning och öppet våld, som har anlagt bränder och som har en demokratisyn som där de egna idealen legitimerar det yttersta våldet. Sådana grupper kan man ha kontroll över och sådana grupper skall inte romantiseras. Det vore rimligt att media granskade dem snarare än att ursäkta, förklara och betrakta som chickt ungdomligt engagemang för en bättre värld. De verkar nämligen för en sämre värld.
Det skulle kunna kräva ett Uppdrag Granskning som inte gav dem rätt utan fann deras fel och filmproducenter som avslöjade våldets ideologi istället för att förklara och lägga tillrätta med att deras våld är den politiska maktens och polisens fel. Dessa grupper kan övervakas och skall övervakas även om det alltid finns de som anser att det är övervakningen och inte hotet om våld som är ett hot mot det öppna samhället.
Det hat som en sjuk person bär på kan däremot komma till uttryck på en mängd olika sätt som inte kan analyseras i form av hotbilder just eftersom de inte ingår i ett mönster utan är en funktion av en enskild persons hat eller vansinne. Vi har i Sverige en högre risknivå på grund av att tungt kriminellt belastade och psykiskt nedgångna individer kan röra sig öppet. Och den risknivån är i sin tur högre för den som är välkänd och som framstår som en representant för samhället och makten. Förmodligen var det vad som en gång en tragisk vinterkväll drabbade Olof Palme och hans familj och förmodligen vad som nu drabbade Anna Lindh.