Hoppa till innehåll

Så här bör det inte vara

Margot Wallström hävdar bestämt att hon inte har bett om ursäkt för sina uttalanden om Saudiarabien. Och så är det säkerligen. Istället skickades Björn von Sydow för att i den svenska regeringens namn tillsammans med ett brev från den svenske kungen framföra sin aktning och respekt för Saudiarabien och det saudiska kungahuset.

 

Det innebär inte i sig att någon ber om ursäkt för vad Margot Wallström har sagt eller gjort, men det har självfallet till syfte att fungera som en ursäkt och det uppfattas självfallet som en ursäkt och syftet med resan var att det skulle fungera som den ursäkt som saudierna krävde.

 

Helt säkert har orden ursäkt eller förlåt inte använts. Snarare orden aktning, respekt och strävan efter goda relationer. På ett sätt som fungerar som en ursäkt. Och det är också grunden för att Saudiarabiens ambassadör till Stockholm nu återvänder, eftersom man uttryckligen säger att man fått en ursäkt och det finns all anledning att tro att Björn von Sydow inte reste hela vägen för att upprepa Margot Wallströms formuleringar.

 

Den förvirring som denna fråga handlar om är inte, vad regeringen uppenbarligen länge trodde, att man var unik och modig i frågan om att kritisera den saudiska diktaturen och dess förtryck samt dess bestraffningsmetoder och den tortyr som används. Det har Tyskland, en lång rad andra länder liksom EU och USA redan tidigare gjort. Frågan har handlat om hur Sverige har hanterat sina relationer med Saudiarabien när man för fram denna kritik. Det är här vi finner de olika inkonsekvenserna. Först ett svar i riksdagen som hade svenska media som målgrupp. Sedan ett uppsagt avtal utan att någon nytt har hänt i Saudiarabien som förändrat avtalets förutsättningar, sedan ett anförande i Kairo som aldrig hölls och därefter ett anförande i riksdagen som tillhör det mest krypande en svensk utrikesminister levererat inför en diktatur.

 

Sverige bör vara att lita på både vad gäller avtal och vad gäller våra budskap om mänskliga fri- och rättigheter. Avtal bör respekteras om inget nytt förändrar avtalets förutsättningar. Det gäller med all världens länder. Om man likväl sa säga upp ett avtal ska det ske i en form som väcker respekt för konsekvens och tydlighet, inte som ett resultat av en inre maktstrid förenad med en vilja att övertrumfa i ord den kritik som andra fört fram. Man ska säga upp avtalet, om man nu ska göra det, i en form som präglas av respekt för den andra parten, inte förakt.

 

Nu präglas plötsligt svensk utrikespolitik av att regeringens företrädare inte ens vill eller kan säga vad som är en diktatur, inte ens när den som i Kinas fall formellt sett enligt landets lagar är en diktatur. Vågar man inte tala om vad som är diktatur blir det också svårt att tala om vad som är demokrati. Där har regeringen satt sig. Nu månar man istället om att visa respekt.

 

Det man nu säger om Saudiarabien kan i enkel form översättas gentemot den ryska regimen som att man högaktar Putins vilja att värna det egentliga Moder Ryssland och den rysk-ortodoxa kyrkans traditioner för det ryska folket, som att den kinesiska regimen ska visas respekt för att man företräder Mittens Rike och tusen år av civilisation. Saken är att varje diktatur företräder sig själv och bara sig själv.

Men dit har nu socialdemokratisk utrikespolitik fört oss att ingen vet vad vi kommer att säga om mänskliga fri- och rättigheter, om diktatur och demokrati eftersom det saknas en förmåga att upprätthålla de relationer som förutsätter att man kan föra fram dessa synpunkter. Och ingen vet riktigt vad som gäller för Sveriges avtal med andra länder.

Det gäller i  Saudiarabien och  i arabvärlden men också i ett land som Tyskland där regeringen internt har stridit om Vattenfall ska lägga ner elproduktion på kol, om man ska stänga verksamheter istället för att sälja dem eller om man ska fortsätta driva dem. Konsekvenserna för Tyskland om Sveriges regering och svenska Vattenfall håller sina avtal, uppträder som partners eller ska försöka straffa Tyskland för sin kol är betydande. I det ena fallet ett betydande bortfall av energiproduktion, i det andra fallet en medveten blockering av tysk energipolitik. Det enda de vet är att de inte vet hur Sverige ska uppträda.  Ingen vet om Sverige kommer fungera som en normal affärspartner eller som ett land som bedriver inrikes utrikespolitik. Så här bör det inte vara.