Kvällen den 13 januari 1991 satt sjuåriga Radvilé på sina föräldrars axlar utanför det litauiska parlamentet. Tusentals Vilniusbor stod där som en sköld utanför parlamentet, som utropat Litauens självständighet. Framför dem sovjetiska trupper som timmarna innan tagit över staden och med stridsvagnar krossat unga människor i deras väg. Det var isande kallt och det var allvar.
Inne i parlamentet satt parlamentets president Landsbergis med sin regering. Från min lägenhet i Stockholm hade vi telefonkontakt med honom, mitt inne i det belägrade parlamentet. Emanuelis Zingeris som kommit till Sverige under dagen talar med honom börjar gråta. ”De har startat stridsvagnarna.” Alla i Vilnius och alla vi visste vad det betydde. Men deras mod vann över det kalla stålet. Och vagnarna stod kvar.
I dag ett annat Europa. Radvilé Morkunaite sitter i Europaparlamentet, i samma korridor som Vytautas Landsbergis. De är valda ledamöter i Europas gemensamma parlament. Ett sådant EU är jag inte skeptisk till.
Däremot är jag skeptisk till när Marita Ulvskog och andra socialdemokrater vill reglera bort öppenheten, motverka rörligheten, styra över människors vardag och lösa alla problem med högre skatter och högre utgifter. Det är vad valet till Europaparlamentet den 25 maj bör handla om. Inte om EU som om en förkortning kan skyla över politiskt ansvar.
EU är en garant för demokratin men kan inte garantera demokratins beslut. Dem har vi medborgare ett ansvar för. Det var det som Vytautas och Radvilé vågade livet för. Att få välja väg.
Gunnar Hökmark
är Europaparlamentariker (M) och möter i kväll Marita Ulvskog (S) i ”Bar & Politik”