”Vi slår vakt om den svenska arbetsmarknadsmodellen med starka, självständiga parter med kraft att teckna heltäckande kollektivavtal.” Formuleringen är hämtad från 2006 års socialdemokratiska valmanifest. Nu, drygt två år senare, har socialdemokraterna i Europaparlamentet kört över de kollektivavtal de sa sig slå vakt om, och de har kört över en 100-årig tradition på svensk arbetsmarknad.
De beslut de har drivit fram tillsammans med andra har nu lett till en situation där det har blivit omöjligt att nå en överenskommelse om att överlåta mer till medlemsstaterna och deras traditioner när det gäller arbetstidens utformning. Istället för avtal mellan parterna driver de nu på för en sydeuropeisk modell där staten reglerar och bestämmer. De har drivit igenom en ordning där reglerna och avtalen om arbetstider på den svenska arbetsmarknaden ska formas genom lagstiftning på europeisk nivå istället för genom förhandlingar mellan parterna på den svenska arbetsmarknaden. Det är ett principiellt allvarligt steg som vi motsätter oss.
Det är en inriktning som i sina nästa steg kan leda till politiska beslut om minimilöner, som många föreslår i parlamentet, eller om kortare arbetstid enligt den franska socialistiska modellen. Men viktigast av allt, det är en inriktning som flyttar ansvaret från dem som lever nära jobbens och arbetsmarknadens verklighet till centrala politiska beslut som inte kan ta hänsyn till skillnaderna mellan olika branscher, olika yrken och olika förutsättningar i EU`s 27 medlemsstater för att inte glömma löntagarnas egna preferenser. Socialdemokraternas centralism kväver alla dessa hänsyn och urholkar kollektivavtalens betydelse.
Under en längre tid har försök gjorts att revidera EU:s arbetstidsdirektiv för att undvika de problem som en europeisk reglering skapar för stora delar av det svenska samhället. När Europaparlamentet sammanträdde före jul handlade det om att eventuellt godkänna en överenskommelse godkänd av EU:s samtliga 27 medlemsländer.
Men istället för att godkänna en förändring som för beslutsrätten över arbetsmarknaden tillbaka där den hör hemma drev parlamentets majoritet igenom ännu fler detaljregleringar. Och svenska socialdemokrater jublade över att EU på detta vis tar över makten på den svenska arbetsmarknaden, utan att kunna ta hänsyn till de förhållanden som präglar varje medlemsland och varje bransch. Nu, ett halvår senare, har fortfarande ingen överenskommelse kunnat slutas. Socialdemokraterna har fört makten över arbetstidens beslut till Bryssel, bort från Borås, Boden och Borlänge.
Inom många yrkeskategorier är jourtid en nödvändig företeelse. Jour behövs när akutberedskap måste finnas och det inte är möjligt att vid alla tider hålla full bemanning inom en verksamhet. Läkare, brandmän, ambulansförare och personliga assistenter är några av de yrkesgrupper som måste ha jour. Hur jourtiden ska kompenseras har självfallet, i enlighet med svensk tradition, varit en fråga för arbetstagarna och arbetsgivarna att göra upp i förhandlingar.
Det beslut som majoriteten i parlamentet har fattat utgår emellertid från att all jourtid är arbetstid och ska kompenseras som arbetstid. Det är inte svårt att föreställa sig vilka kostnader beslutet kommer att föra med sig om det blir verklighet. Det rör sig om miljarder, många miljarder, som främst kommer att belasta offentliga verksamheter.
Svenske socialdemokraten Jan Andersson hävdade i den debatt som föregick Europaparlamentets beslut att detta ”handlar om hälsa och säkerhet”. Och nog handlar beslutet om hälsa och säkerhet, om sjuka och handikappades hälsa och säkerhet. Vården och omsorgen kommer att bli sämre när en del av dem som arbetar inom dessa sektorer ska få full betalning för att inte göra någonting annat än att vara tillgängliga om de eventuellt skulle behövas. Men Jan Andersson kunde också ha konstaterat att frågan gällde om det är Bryssel eller Sverige som gäller när den svenska arbetsmarknaden ska utformas inför framtiden..
Det beslut som nu gäller riktar sig nämligen mot de svenska kollektivavtalen och underminerar den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det är plötsligt politiker i Bryssel och inte arbetsmarknadens parter i Sverige som ska fastställa spelreglerna på svensk arbetsmarknad.
Mot den bakgrunden vill vi ställa frågan till socialdemokraternas kandidater till Europaparlamentet: Kommer ni fortsätta att driva på för att föra beslut över den svenska arbetsmarknaden från kollektivavtalen till Bryssel? Vilka fler frågor gällande den svenska arbetsmarknaden vill ni Bryssel ska besluta över?
Gunnar Hökmark
Per Schlingmann