Utsläppen av växthusgaser i Sverige ökade under 2018, visar preliminär statistik från Naturvårdsverket. Det är resultatet av den politik som Socialdemokraterna och Miljöpartiet har stoltserat med och som har gjort de deklamatoriska målen till huvudsak, på bekostnad av kostnadseffektivitet och faktiska resultat.
Den här regeringens klimatpolitik har reducerats till symbolpolitiska åtgärder som kostat skjortan men som inte har lyckats åstadkomma annat än stagnerade utsläppsminskningar och till och med utsläppsökningar.
Regeringens främsta verktyg har varit subventionerade elcyklar som kostat skattebetalarna en miljard kronor, omfattande subventioner till solcellspaneler som varken imponerat på Riksrevisionen eller branschen själva och det så kallade Klimatklivet. Klimatklivet har med en budget på 4,5 miljarder kronor finansierat projekt som hade genomförts även utan detta stöd och till en mycket hög kostnad per kilo minskade utsläpp.
Därtill flygskatten, som inte ens marginellt kan påstås ha någon klimatnytta. Däremot gör flygskatten det svårare, långsammare och dyrare för svenskar att resa inom landet, till ingen nytta eftersom den exponentiella ökningen av flygandet i världen fortsätter. Ökat flygande och friheten att resa är i sin tur en följd av ökat socialt och ekonomiskt välstånd.
Trots kritik från flera håll, och trots att utsläppen ökar, fortsätter dock Miljöpartiet på den inslagna vägen med bekväm presskonferenspolitik. Det ger sken av handlingskraft och ambition, men är i själva verket ett slöseri med tid och resurser.
Det nyvalda språkröret Per Bolund vill se krav på solceller på alla nybyggda fastigheter i Sverige. Inte ens Bolunds optimism kan råda bot på det faktum att Sverige är ett mörkt och kallt land och därmed raka motsatsen till Kalifornien, varifrån Bolund hämtat inspiration. Fil dr i miljö- och energisystemanalys, Pär Kågesson, menar till och med att fortsatta subventioner riskerar att hämma nya investeringar i bland annat vindkraft.
Med utgångspunkten att vi snabbt och drastiskt behöver minska utsläppen i Europa och i världen, har Sverige som innovativt och konkurrenskraftigt land varken tid eller råd att ägna sig åt symbolpolitik. Sveriges främsta bidrag till den globala klimatpolitiken borde i stället vara att skapa de bästa möjliga marknadsförutsättningarna för nya innovationer att utvecklas och senare exporteras vidare.
Sverige och Europa behöver investera i en klimatpolitik som ger resultat. En miljard till subventionerade elcyklar är en bortkastad miljard som hade gjort större nytta någon annanstans. Om Sverige exempelvis investerar i mer överföringskapacitet på elmarknaden möjliggör det för svensk fossilfri el att i större utsträckning försörja den fossilberoende baltiska marknaden.
De närmare fem miljarderna till Klimatklivet hade i stället kunnat investeras i innovativa projekt och teknikskiften som utan stöd inte hade kunnat bli av, liksom i forskning, som kommer att spela en avgörande roll för att få fram nya tekniker som kan förändra energiproduktionen i grunden.
Sveriges utsläpp i världen är närmast obetydliga, ungefär 0,2 procent. Svensk klimatpolitik bör därför ställas om till att stödja utvecklingen av teknik, forskning och innovationer, som kan få global verkanseffekt. Därtill genom ett aktivt skogsbruk, en ledande stål- och tillverkningsindustri och genom att exportera ren el från svensk kärnkraft och förnybara källor till fossilberoende länder i vårt närområde.
Sverige har med andra ord varken tid eller råd med den symbolpolitiska ineffektivitet som Socialdemokraterna och Miljöpartiet uppvisat efter fem år i regeringsställning.