Regeringsfrågan får mycket uppmärksamhet inför valet. Socialdemokraterna diskuterar aldrig hur det ser på Vänsterpartiet, vars hela historia har varit en kamp mot demokrati, ett öppet samhälle och marknadsekonomi, skriver Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M).
Ett diktaturkramande parti med en ekonomisk politik som gör verklighet av socialistisk retorik. Detta parti har under den senaste mandatperioden drivit igenom en regeringspolitik i Sverige som utgår från den kommunistiska föreställningen att vinst är stöld och att stora banker ska straffas ut ur landet.
Många frågor ställs nu om Sverigedemokraternas roll – som rimligtvis bör vara den som partier invalda i Sveriges riksdag har. Svar om detta har också lämnats men frågorna från Socialdemokraterna upprepas likväl. Men partiet diskuterar aldrig hur det ser på ett parti vars hela historia har varit en kamp mot demokrati, ett öppet samhälle och marknadsekonomi.
Det kanske mest allvarliga är att Vänsterpartiets socialistiska populism har erövrat Socialdemokraternas kärna och trängt undan den pragmatism som i större eller mindre grad har präglat hur socialdemokrater tidigare har använt regeringsmakten. Vänsterpartiets kontroll över budgetpolitiken har lett till skenande bidragssystem och urholkat statens kärnuppgifter.
Vänsterpartiets extremism kan enklast ses i hur man stöttade grekiska systerpartiet Syrizas utgiftsexplosion och dess motstånd mot budgetreformer. Det ledde till en ny djupare kris som tvingade fram en återgång till den politik Vänsterpartiet agiterade mot. När Europas stater och långivare till Grekland krävde reformer stöttade Vänsterpartiet i stället populistisk verklighetsflykt, med ökad arbetslöshet och underskott som följd. Det är detta parti som sätter agendan för den rödgröna regeringens budgetpolitik i föreställningen att allt är gratis om skattebetalarna betalar.
Partiets demokratiska opålitlighet är uppenbar och kommer till uttryck gång på gång. Man behöver inte återgå till decennier av öppet hyllande av totalitära diktaturer som präglade Vänsterpartiet – det parti som Vänsterpartiets ledande företrädare Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson gick med i, utan i oförmågan att ta avstånd från våldsaktioner i Sverige och stöd till socialistisk revolutionär politik var den än uppträder.
Vänsterpartiet har i nutid, tillsammans med Europas kvarvarande kommunistiska partier, gett entusiastiskt stöd för den galna venezuelanska vänsterpolitik som gjort ett av Latinamerikas rikaste länder till ett av de fattigaste och mest förtryckta.
Den i särklass viktigaste frågan inför nästa mandatperiod är därför hur Socialdemokraterna tänker sig förhålla sig till partiet vars anhängare fortfarande öppet stöder kommunistiska regimer, mötesstörning och gatuvåld. Det är förgörande för demokratin att legitimera detta parti och det underminerar Sveriges roll i Europa, både genom en ansvarslös ekonomisk politik och genom Vänsterpartiets politik för att Sverige inte ska vara en del av den inre marknad och gemenskap som EU är.
Inför valet 2010 drev Vänsterpartiet – i ett med Socialdemokraterna gemensamt valmanifest – igenom en utrikespolitik som byggde på att Sverige skulle driva kravet att amerikanska trupper skulle lämna sina baser i alla länder i utlandet. Det hade inneburit truppbortdragande från Sydkorea, från Tyskland, från Polen och från de baltiska staterna. Det hade inneburit ett Europa öppet för rysk aggression och maktpolitik. Den politiken kommer Vänsterpartiet fortsätta att driva mot en ideologiskt alltmer vänsterinriktad socialdemokrati.
När det gäller Sverigedemokraterna har alliansen lämnat sitt besked, att man inom sig förhandlar gemensamt om sin politik. Sen blir det upp till andra att stödja den. Självfallet är det av värde ju större stöd den politiken kan få. Det skiljer sig inte från hur Socialdemokraterna varit beroende av Sverigedemokraterna i fråga efter fråga, inte minst när man sökte stöd för sitt förbud mot vinster i välfärden eller när man fick det för att göra det svårare för utländska medborgare att ta jobb i Sverige.
Men när det gäller Vänsterpartiet har Stefan Löfven inte sagt något. Ändå är det han som mest har fått ge efter för Vänsterpartiets socialism. I början av mandatperioden såg han privat företagande i välfärden som en tillgång, nu har han gjort parollen att vinst är stöld till sin.
Det innebär att Socialdemokraterna kan drivas tillbaka till den debatt om övervinster som ledde fram till kraven på löntagarfonder och acceptera socialiseringar av företag som Vänsterpartiet pekar ut. Det är i grunden den utveckling vi har sett de senaste fyra åren av eftergifter till Vänsterpartiet. Det innebär också att Vänsterpartiet kan driva igenom en utrikespolitik motsvarande den man drev igenom 2010. Det som var möjligt då och det som varit möjligt nu är självfallet möjligt om Socialdemokraterna fortsatt samarbetar med detta efter valet.
Stefan Löfven bör svara på hur han ser på ett fortsatt och fördjupat samarbete med ett parti som alltid legat till vänster om demokratin, med rötterna i den kommunism som förtryckte Europa, och som aldrig tagit ansvar för en stabil ekonomi. Som inte ser hotet från länder som Ryssland utan som hellre vill låta europeiskt och transatlantiskt samarbete avvecklas. Ska det partiet ha ett inflytande över den regering Stefan Löfven vill bilda?