Hoppa till innehåll

Rödgrön utrikesröra

Det skulle bli ett underligt världssamfund om de rödgrönas utrikespolitik någon gång kom att få genomslag. Per Gudmundsson skriver läsvärt om detta i SvD i dag.

Internationella insatser för fred och mot terror skulle läggas ner om terroristerna går så långt att de använder militärt våld. Länder skulle lämnas att falla sönder i terrorns elände utan att tanken på internationell solidaritet skulle betyda något annat än kraftfulla uttalanden.

Det är lätt att tro att det bara handlar om Afghanistan när vi nu sett att Ohly har drivit igenom sin politik. Det är en påminnelse av decenniers acceptans och ofta hyllningar av diktaturregimer som nu präglar den agenda som Ohly använder när han driver de rödgröna framför sig. Iran och Israel är för honom likvärdiga, med den skillnaden att det är Israel som står i fokus för de rödgrönas utrikespolitik, inte den iranska regimens hot, brutalitet och stöd till terror.

De rödgrönas beslut att dra hem svenska trupper måste innebära att de heller inte skulle vilja ha svensk trupp i Kongo, om det krävs strid för att stoppa dem som mördar och våldtar. Frågan om ett internationellt engagemang i Sudan, som många vill ha, skulle i Sverige ha sin motståndare. Kosovo och Bosnien där vi varit och är skulle höra historien till.

Med de rödgrönas utrikespolitik har likgiltigheten inför demokratins försvar ersatt internationellt engagemang. Det är obegripligt att ett parti som Vänsterpartiet får sätta sin prägel på svensk utrikespolitik när det gäller försvaret av frihet och demokrati.