Det säger något om Socialdemokraternas oförmåga att diskutera svensk utrikes- och säkerhetspolitik att man nu försöker göra frågan om en statstjänstemans glömda anteckningsbok till en politisk huvudfråga. Allvaret i att en anteckningsbok glömts kvar – det handlar alltså inte om hemliga handlingar – kan självfallet bedömas, men det saknar relevans för vilken utrikes- och säkerhetspolitik en svensk regering bör föra. För Socialdemokraterna och de kolumnister som följer efter i flock är det naturligtvis betydligt lättare att tala om denna fråga än om vilken politik en rödgrön regering faktiskt skulle föra.
Två saker vet vi med säkerhet om den politik som en Anderssonledd regering skulle bedriva.
För det första är Magdalena Andersson utan tvekan beredd att kompromissa med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om utrikes- och säkerhetspolitikens utformning. När hon hösten 2021 sålde ut en del av svensk utrikespolitik till en kommunistisk politisk vilde i riksdagen klargjorde hon hur lättvindigt hon såg på utrikespolitiken. Hon tog den inte på allvar. Den var ett förhandlingskort. Om hon då var beredd att sälja ut delar av utrikespolitiken till en enskild riksdagsledamot utan partitillhörighet, kommer hon självfallet att vara beredd att göra betydligt större eftergifter till Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Det kommer att handla om allt från hur Sverige ska driva på EU i frågor som rör frihandel – vilket i ett rödgrönt alternativ sannolikt inte sker alls, eftersom Vänsterpartiet och Miljöpartiet konsekvent har röstat emot viktiga frihandelsavtal, senast Mercosuravtalet men också avtalet med Kanada – till synen på amerikansk truppnärvaro i Europa. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har tydligt sagt att de motsätter sig DCA-avtalen, som syftar till att säkerställa möjligheten att snabbt ta emot amerikanskt militärt stöd på svensk mark.
Det handlar också om att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet visserligen säger sig inte vilja väcka frågan om ett svenskt utträde ur Nato, men att Vänsterpartiet fortfarande är motståndare till medlemskapet och att Miljöpartiet endast motvilligt har accepterat det. Det kommer inte att finnas några förutsättningar för en rödgrön regering att med kraft driva frågan om ett starkare europeiskt Nato, inte minst eftersom det även inom Socialdemokraterna fortfarande finns ett motstånd mot medlemskapet.
Med en rödgrön regering blir Sverige en svagare partner i Nato och en svagare röst för frihandel. Det gör Sverige svagare och Europa något mindre säkert. Det finns knappast någon annan rimlig slutsats om man begrundar hur en sådan regering skulle formas. Det blir inte en regering som tar initiativ och driver utvecklingen inom Nato, utan snarare en regering som håller igen eller motsätter sig viktiga steg framåt. Det är inte så man stärker säkerheten i norra Europa eller den svenska försvarsindustrins ställning inom alliansen.
För det andra har Socialdemokraterna som parti en lång tradition av en förvirrad eller verklighetsflyende utrikes- och säkerhetspolitik. Det har inte varit den liberala demokratin man främst har stått upp för – därav det långvariga motståndet mot både EU och Nato – utan alltför ofta socialistiska enpartiregimer och eftergifter gentemot diktaturer. Från 1970-talets neutralism och vilja till försoning med de kommunistiska diktaturerna i Europa till oförmågan att stå upp mot den iranska diktaturen långt in i vår egen tid.
Motståndet mot Nato var ett uttryck för verklighetsflykt som gjorde Sverige mindre säkert. Det tog lång tid för Socialdemokraterna att inse detta, trots att Ryssland hade invaderat Ukraina och ett fullskaligt krig rasade i Europa. Till slut, under trycket från oppositionen, Finlands ledning och den brutala verkligheten, övergav man en ideologisk hållning som hade gjort Sverige mer ensamt och mer sårbart.
Socialdemokraterna har i regeringsställning gång på gång visat bristande förmåga att hantera svåra kriser. Tsunamikatastrofen visade på allvarliga brister i ledning och samordning, vilket blev ett av skälen till att stärka Statsrådsberedningens förmåga till omedelbar operativ ledning. Denna förstärkning har Socialdemokraterna sagt sig vilja avskaffa för att återgå till den struktur som gällde före tsunamin – och före den ryska invasionen av Ukraina 2022. Då var Magdalena Andersson inte ens beredd att kalla en invasion för en invasion och levde dessutom i föreställningen att svensk lag hindrade regeringen från att ge militärt stöd till Ukraina. Samma oförmåga förklarar också återkommande ogenomtänkta utspel, som kravet på att svenskar i Persiska viken skulle evakueras med flyg ur ett område där ett flygförbud rådde, eller det plötsliga utspelet mot samtal med Frankrike om en europeisk kärnvapenavskräckning, som kort därefter drogs tillbaka.
Det är bra att Socialdemokraterna i opposition stöder regeringens huvudlinje. Men det är uppenbart att partiet inte kommer att kunna hålla fast vid den i regeringsställning. När det gäller försvarets upprustning har man redan sagt att man inte vill finansiera satsningarna på det sätt regeringen har gjort, utan att redovisa hur man i stället tänker göra eller vilka ambitioner man faktiskt har.
Detta är de verkligt stora frågorna. För Morgan Johansson tycks de däremot inte vara värda att diskutera. Han talar hellre om en statstjänstemans glömda anteckningsbok, som om den skulle ha någon betydelse för hur svensk utrikes- och säkerhetspolitik bör utformas. Anteckningsboken fyller i själva verket en helt annan funktion: den fungerar som en rökridå som döljer det faktiska innehållet i en rödgrön utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.
För liberala röster på DN:s ledarsida och inom Centerpartiet finns det därför skäl att ställa sig frågan om man verkligen vill ställa sig bakom en rödgrön utrikespolitik, med tanke på dess historia och de kompromisser den skulle bygga på. Den som vill värna den liberala demokratin bör tänka sig noga för innan man lägger svensk utrikes- och säkerhetspolitik i Magdalena Anderssons händer.