På bara ett års tid har den svenska kronan förlorat mer än 10% av sitt värde. Det innebär att både löner och pengar på banken har förlorat i värde. Vi märker det som allra tydligast när vi växlar pengar till andra valutor, vare sig det gäller för semesterresor eller i andra sammanhang. Men urholkningen av det svenska välståndet kommer också märkas genom att importerade varor blir allt dyrare och dyrare, från bensin till kläder eller elektronik. När våra löner blir mindre värda får vi mindre och mindre råd. Långsiktigt innebör kronförsvagningen att den svenska ekonomin släpar efter andra länders ekonomiska utveckling. Det var på det viset Sverige förlorade sin tätplats bland världens välfärdsländer och det är risken för att den utvecklingen nu skall fortsätta som vi nu står inför. Ändå säger landets finansminister att han inte ser några problem i den svenska ekonomin.
Skälet till att Sverige kom att förlora sin tätplats från 1970-talets början var att vi utan något egentligt beslut likväl valde inflation och sjunkande kronkurs istället för reformer för sparande, investeringar och tillväxt. Genom att kronan blev mindre värd kunde vi hålla ekonomin igång utan att det märktes i den omedelbara vardagen. Ungefär som när man växlar ner en cykel, för varje tramp kommer man en kortare sträcka, och för att hålla samma hastighet måste man trampa desto mer. Sverige fick som nation allt mindre välfärd för det arbete vi la ner och vi gick från att ha varit Nordens rikaste land till att bli nummer 5. I dag ligger vi när det gäller välfärd under genomsnittet i EU, och fortsätter att släpa efter.
Man kan tycka att denna utveckling borde leda till att statsminister och finansminister visade att man var bekymrad. Det är trots allt inga små saker som händer. Det finns ingen större händelse som har påverkat svenska hushåll i gemen det senaste året än välfärdsförlusten genom den sjunkande kronkursen. Det är ingen tillfällig utveckling därför att kronförsvagningen har pågått sedan 1996. Det är den svenska kronan som är unik. Det är bara fyra av världsvalutorna som har förlorat mer i värde sedan årsskiftet, nämligen den brasilianska, turkiska, isländska och indonesiska. Alla andra valutor har stärkts gentemot den svenska kronan, inte bara dollarn och pundet eller euron utan också den polska zlotyn och den mexikanska peson.
Kronförsvagningen är ett uttryck för att den svenska ekonomin inte har tillräcklig tillväxtkraft och inte förmår dra till sig investeringar och sparande i den omfattning som behövs. Därför förlorar vi alla nu genom att våra pengar blir mindre värda. Men den långsiktiga kronförsvagningen utgör också en flytande devalvering som är något mer och annorlunda än en flytande kronkurs. Riksbanken har försökt göra sitt genom att stödköpa kronor och tvingas nu i frånvaron av andra ekonomisk- politiska åtgärder höja räntan. Det är ett ansvar som faller helt och hållet på en regering som har abdikerat från den ekonomiska politiken. Sverige är unikt genom att ett växande inflationstryck här driver fram stigande räntor i en vikande konjunktur. Likväl gör regeringen inget åt de strukturreformer som skulle kunna bidra till ökad växtkraft och lägre räntor. Den reagerar inte ens, än mindre regerar.
Under Visbyveckan har socialdemokraterna tillfälle att reagera och tala om vad man skall göra för att skapa en större växtkraft i den svenska ekonomin. Vad säger man till alla hushåll som förlorat mer än 10% av sina löners värde? Att man höjt barnbidragen? Och vad säger man för att visa att man kan möta den utmaning som Sverige nu står inför i en vikande konjunktur med växande inflationstryck och stigande räntor? Att man har läget under kontroll och att det är helt i sin ordning att svenska hushåll förlorar välfärd och att Sverige släpar efter? Eller att det är någon annans fel? En regering måste kunna bättre än så. Det måste man visa i Visby. Annars underkänner man sig själv. Det är illa nog att verkligheten gör det genom den sjunkande kronkursen.
Gunnar Hökmark