Debatten om flygskam hör hemma där. Istället för att diskutera hur vi minskar utsläppen från flyget, handlar det om den naiva tanken att om några svenskar flyger lite mindre gör man något åt klimateffekten. I en värld där flyget bara i Asien varje vecka växer motsvarande det svenska flyget i sin helhet.
Samtidigt ignoreras det som har stor betydelse och bred bas. Den rödgröna regeringen stänger kärnkraftverk som, förutom att de ger Sverige lägre utsläpp, skulle kunna bidra till att frigöra de baltiska staterna från fossilbaserad elproduktion. Den långsiktiga utvecklingen inom flyget följer liksom inom transportväsendet i övrigt, ett mönster där teknikutvecklingen minskar utsläppen med mer än 3% årligen samtidigt som nya teknologier är mer eller mindre fria från CO2- utsläpp. Svensk stålindustri står på kanten av att göra stålproduktion koldioxidneutral, vilket är ett gigantiskt steg som kommer påverka hela världen. Nya generationer bilar är eldrivna, kräver vare sig bensin eller diesel, förutsatt att vi har en fungerande elproduktion, något som den rödgröna regeringen dock håller på att avveckla.
Det som inte är offentliga offerhandlingar, saknar den kvasireligiösa symbolikens betydelse och räknas inte. Det spelar ingen roll att utsläppen ökat med den rödgröna regeringens politik.
Till detta kommer den patetiska jakten på kättare. Först av allt de som av olika skäl inte vill tro på klimateffekten. De möts med samma attityd som den spanska inkvisitionen en gång bemötte avvikande tankar. Men inte bara så, de som inte tror på symbolåtgärderna för att de är ineffektiva, meningslösa eller på sin höjd marginella i sin betydelse – vem tror att subventioner av elcyklar bidrar till att motverka den globala klimateffekten, eller vem tror att seminarier i klimatpanik har någon som helst betydelse – blir misstänkliggjorda som ”klimatförnekare”. Är man inte beredd att skriva under på att jorden är på väg att gå under kommer avgångskrav och krav på renlärighet.
För min del har jag sedan 1980-talet drivit på för en politik som minskar CO2-utsläpp. Som energipolitisk talesman för moderaterna, lyckades jag i slutet av 1980-talet stoppa den planerade utbyggnaden av stora naturgaskraftverk i Stenungsund och ett gigantiskt oljekraftverk i Nynäshamn under 1990-talet. I samma process stoppade vi tanken på att Sverige för att avveckla kärnkraften, skulle säkra sin energi- och elförsörjning genom att bli en del i ett naturgasnätverk från Norge till Leningrad. Det var vansinne då och hade varit vansinne nu. Så ville S, Mp och andra göra då.
De som i dag inte vill tro på klimateffekten har en hopplös uppgift, inte på grund av den religiösa stämning som präglar debatten utan på grund av att vetenskapen är entydig.
Oavsett om de tror på klimateffekten eller ej är teknikförnyelsen av den art att de fossila bränslena håller på att fasas ut, förutsatt att vi har en ekonomisk och teknisk utveckling som gör det möjligt.
Klimatfrågan kräver att vi har en ekonomisk utveckling som förenar all världens länder. Det kräver industriell utveckling, global handel och flyg. Annars står vi där med vår kvasireligösa offerpolitik som inte bara är ineffektiv, utan också inskränkt och ser människan som ett problem. De många teknikförnekarna är ett större problem än de fåtaliga klimatförnekarna. De drivs av en klassisk och ständigt återkommande religiös förnekelse av människans förmåga att förändra världen.