Det är i någon bemärkelse imponerande hur den journalistiska bevakningen av regeringsbildningen kan bortse från vad allt det som medierna i övrigt rapporterar om innebär för Sverige och vilka krav det ställer på en svensk regeringspolitik.
Medierna är nämligen fulla av rapporter om toppmötet i Kina, Trumps beundran för Putin och Xi och hur lätt han blir bortkollrad av deras smicker. Vi läser om kriget i Ukraina och Trumps föreställning om att det blir fred bara Ukraina ger sig och låter Ryssland tränga ännu längre in i Europa. Vi läser också om kriget i Persiska viken, hoten mot våra grannländer, handelskrigens konsekvenser, Europas arbete för nya handelsavtal, det alltmer osäkra läget i Östersjöregionen och Europas behov av ekonomiska reformer. Det är som om detta inte har något att göra med Sverige och svensk politik, än mindre att det spelar någon roll vilken politik en svensk regering kommer att föra..
När det politiska spelet kring regeringsbildningen skildras utan hänsyn till de olika alternativens innehåll och framför allt deras riktning, blir det istället som ett gammalt Algaspel. Du slår en trea, går tre steg och ”inleder förhandlingar.” Nästa gång får du stå över i en vecka, tills du drar kortet ”Talmannen ringer dig”. För nästan alla de politiska reportrar som nu skriver dag efter dag, krönika efter krönika, med den ena alarmerande rubriken efter den andra, är det politiska innehållet underordnat. Än mindre utrymme får konsekvenserna av de olika alternativen. Som om det är ett spel som pågår vid sidan om verkligheten.
I rättvisans namn ska det sägas att några har konstaterat att C och S har motsatta uppfattningar i stort sett i alla frågor och att V och MP intar mer radikala eller extrema ståndpunkter än S. Men motsättningarna beskrivs som något som något inte viktigare än att kan suddas ut över en riktigt god kopp kaffe där man ”lär känna varandra.” Det har nämligen ett otal förhandlingsexperter trott sig kunna upplysa oss om. Det är som om man kunde dra kortet ”Din politik har suddats ut. Förhandla på nytt.”
Varje regeringsbildning får verkliga följder för Sveriges utveckling och för vår säkerhet och trygghet i en alltmer hotfull värld. Så låt oss se på något av det som krävs.
Socialdemokratiska företrädare säger ofta att den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken ligger fast. Det är långt ifrån säkert. Det vore dessutom fel när omvärlden förändras och hoten växer.
Det första Magdalena Andersson sa om svensk utrikespolitik på valdagen var att hon ville flytta fokus från Östersjöregionen till det globala syd. Hon backade sedan försiktigt, och hennes medarbetare hävdade att hon aldrig hade menat att Sverige lagt för stor vikt vid Östersjöregionen. Hur Socialdemokraternas utrikespolitiska strategi ser ut är fortfarande oklart eller, om man så vill, hemligt. Strategin var färdig och pressen hade bjudits in till presentationen, men pressträffen ställdes in och strategin presenterades aldrig under valrörelsen. Ett Sverige som nu flyttar fokus från Östersjöregionen skulle agera precis som Putin vill. Vi skulle ägna mer tid åt diskussioner med Sydafrika, Brasilien eller Kina om sådant som saknar betydelse för svensk säkerhet.
För det andra är det uppenbart att socialdemokratisk utrikespolitik kommer att präglas av samma osäkerhet och förvirring som under tidigare mandatperioder, inte minst under Magdalena Andersson. Först kom oförmågan att förstå att det var en invasion och föreställningen att det var förbjudet att stödja Ukraina militärt. Sedan blockerade Socialdemokraterna Natofrågan i tron att en svensk ansökan skulle rubba den säkerhetspolitiska ordningen i Europa, efter att Ryssland redan hade slagit sönder den. Motståndet fortsatte tills oppositionen och Finland tvingade den socialdemokratiska regeringen att ansöka om medlemskap, baklänges in i framtiden.
Allt man hade sagt var fel och blev fel. Hösten 2021 sålde Andersson dessutom ut en del av svensk utrikespolitik till en politisk vilde i riksdagen. Det ledde till stora problem i förhandlingarna med Turkiet. Försvarsanslagen höjdes så lite att det knappast kompenserade för den försvarsförmåga som samtidigt fasades ut.
För det tredje är det uppenbart att Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att kräva en annan politik inom Nato än den som den nuvarande regeringen för. De kommer att kräva att DCA-avtalet med USA ändras eller sägs upp. De kommer att motsätta sig större åtaganden för det gemensamma försvaret, ifrågasätta omfattningen av stödet till Ukraina och med all sannolikhet prioritera andra utgifter framför försvarets upprustning. De kommer också att ifrågasätta den försvarsindustriella utveckling som Sverige har drivit på och som nu pågår i EU.
För det fjärde, och det är kanske det viktigaste, förändras de grundläggande förutsättningarna för svensk säkerhet snabbt och till det sämre. Den politik som svarade mot läget 2024, eller som svarar mot läget hösten 2026, behöver anpassas när förutsättningarna förändras. Trump skapar osäkerhet, Ryssland agerar alltmer aggressivt och Ukraina behöver mer stöd. Till det kommer den politiska utvecklingen i ett land som Frankrike och Kinas växande anspråk på dominans, inte minst i Arktis. Allt detta ställer nya krav på svensk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik.
Det är ytterligt naivt och farligt att tro att det då saknar betydelse om Morgan Johansson eller Daniel Helldén blir utrikesminister, eller om Peter Hultqvist, Nooshi Dadgostar eller en miljöpartist får ansvar för försvarspolitiken i en regering ledd av Magdalena Andersson. Oavsett hur en Anderssonregering ser ut kommer den att vara beroende av stöd från V, MP och C. Anderssons egna utrikespolitiska besked vittnar om osäkerhet, och hennes politiska partner kommer att driva sina egna linjer.
Till detta kommer handelspolitiken. Den är avgörande för Europas möjligheter att knyta starkare ekonomiska och politiska band med andra länder i en tid då USA närmar sig diktaturer och använder handelspolitiken mot sina demokratiska allierade. EU behöver ratificera, utveckla och fördjupa handelsavtal med Kanada, Mexiko, länder i Latinamerika, Indien, Indonesien, Japan, Sydkorea, Australien, Nya Zeeland och många fler. En del avtal är redan i hamn och bör utvecklas och fördjupas. Andra är beslutade men ännu inte ratificerade. Sverige måste vara pådrivande i ett EU där uppfattningarna går isär. MP och V intar frihandelsmotståndarnas positioner och har röstat emot handelsavtal i Europaparlamentet. S har varit svalt och aldrig pådrivande. En rödgrön regering kommer aldrig att göra Sverige till en drivande kraft.
Sedan finns de inrikespolitiska frågorna om skatter, arbetstid och företagande, liksom motviljan mot valfrihet och kraven på återställda monopol, fler regleringar och statligt styrda investeringar.
Det är möjligt att C till slut ger sitt stöd till en politik som i huvudsak formas av dessa krav och av motviljan mot viktiga reformer. Det vore välgörande om den politiska journalistiken ägnade mer tid åt att förklara de politiska skillnaderna och motsättningarna. Nu handlar mycket av bevakningen om huruvida förhandlingarna är ett spel för gallerierna eller om dagens vägval har sina rötter i 1950-talets centerparti.
Svenska folket förtjänar att få klart för sig vad som står på spel. Det är nämligen inte ett spel.
