Det är ett allvarligt läge för Ericsson, liksom för svensk avancerad industri. Under lång tid kunde ekonomier som Sverige på ett enkelt sätt dra nytta av globaliseringen. Nya framväxande ekonomier producerade redan billiga produkter ännu billigare och fick därmed råd att köpa våra mer avancerade och dyra produkter. Vi fick billigare varor och kunde sälja mer av våra egna dyra, enkelt uttryckt.
Ericssons svårigheter demonstrerar att det inte är så enkelt längre. Stora företag runt om i världen utmanar det svenska företaget mitt i det som länge ansetts vara det mest unika med det. Den kvalificerade förmågan att utveckla avancerade nätverk för telekom och för mobila telenät i centrum för framväxande internetbaserade ekonomier där allting är sammankopplat förändrar både marknader och konkurrensen. Från ena hållet Google och Apple, från andra hållet Samsung och Huawei. Det skärps genom att en så stor del av marknaderna nu utvecklas i det som tidigare varit fattiga delar av världen och där konkurrensförutsättningarna inte påverkas av gamla affärsstrukturer.
Men den svenska industrins svårigheter är större än så. Vi har en regering som inte förstår logiken i det som sker. Det är talande att när Findus skulle lägga ner i Bjuv var reaktionen att fördöma nedläggningen, inte att kritiskt granska de företagsvillkor som bidrog till nedläggningen. Nu när det gäller Ericsson ser vi samma mönster. LO-basen säger att Ericsson inte bör spara utan satsa.
Det ligger i linje med den anti-vinstpropaganda som har blivit ideologi för LO de senaste åren. Det är bara det att företag som går med förlust är inte framgångsrika och kan inte anställa fler, de tvingas till slut läggas ner om man inte gör något åt vinstutvecklingen.
Samma reaktioner ser vi i regeringen. Istället för att se över skattevillkor och skatteregler liksom behovet av att förändra bostadsmarknad och arbetsmarknad höjer man skatter, försöker göra gamla arbetsmarknadsregler än mer tvingande och låser fast sig i en bostadspolitik som sedan 1940-talet har gett bostadsbrist. Och då blir det svårare för företag att driva verksamhet.
De rödgröna tror på fullt allvar att de kan lösa Sveriges problem genom höjda skatter på jobb och företag, genom att öka bidragen för hushåll istället för att stimulera till jobb och konstlade reformer som kvotering av bolagsstyrelser, en IT-minister som ser den digitala agendan som en politik för att lägga ut kabel i glesbygd, vilket det är en del av men sannerligen inte i det stora, företagsbeskattning som driver ut nystartade företag från Sverige och försämrar nätverket kring de stora företagen och höjda kostnader för transporter och resande. Istället för att satsa på spjutspetsforskning och att attrahera forskare till Sverige tror man att man löser problemen genom så kallade snabbspår in på arbetsmarknaden, inget fel i det, och ökade utbildningsplatser, heller inte fel i det, bara det att detta inte löser den grundläggande frågan om konkurrenskraften och utrymmet för innovationer i Sverige.
Regeringen ser fortfarande på svensk industri som gammal tillverkningsindustri och ser inte att den blivit till en kunskaps- och tjänsteindustri som är världsledande, som konkurrerar globalt och som just därför behöver villkor som är världsledande. Det är inte en Industrikansler som behövs utan en miljö av forskning, huvudkontor, lägre skatter både för tillverkning och för forskningsavdelningar och större flexibilitet på arbetsmarknad och bostadsmarknad. Den rödgröna regeringen ser inte detta och är därmed kanske Ericssons och andra stora företags största hot. Det är illa för Sverige för vi möter nu en våg av ny konkurrens som vi borde stå starka och ledande i.