Nyhetsbrevet Frihetens värden 2005-12-01
Kära läsare,
Det är med ledsnad man läser katastrofkommissionens
rapport. Ledsnad
för att det är en rapport som påminner oss om den katastrof som slog till
mot så många enskilda och mot det svenska samhället. Men också ledsnad för
att denna katastrof, som ju ställde krav på det bästa i vår statsapparat
och på rikets ledning, avslöjade det sämsta. Oförmåga, inkompetens och
ansvarslöshet.
Den fax som regeringen under de första veckorna skyllde ifrån sig på visar
sig i katastrofkommissionens rapport vara i stort sett det enda som
fungerade under dessa dagar av handlingsförlamning.
Det gör tragedin djupare, att vi som samhälle inte ens förmådde vad vi
borde, än mindre vad vi föreställde oss att det svenska samhället kunde.
– Den statsmakt som vi föreställer som kompetent och välorganiserad visade
sig inte klara av grundläggande uppgifter för att i kris undsätta utsatta
människor.
– Den offentliga sektor vars omfattning försvaras med att den ger
medborgarna den bästa tryggheten i livets alla skeenden var lamslagen när
människors liv slogs i spillror.
Det handlar inte om politik utan om ledarskap oavsett en regerings
politiska inriktning. Ingen kan med säkerhet hävda att en annan regering
hade klarat uppgiften bättre. Graden av handlingsförlamning och oförmåga
talar i och för sig för att en annan regering hade klarat den bättre. Men
en sak vet vi med säkerhet. Den regering och den statsminister som Sverige
hade och fortfarande har klarade inte uppgiften.
Det var ett misslyckande som fläckar av sig på den stolthet vi alla vill
känna över vårt land. Oförmågan att göra det som krävdes balanseras bara
av dem som på platsen gjorde mer än vad man kan begära av dem som själva
var drabbade av krisen.
Omedelbart efter katastrofen började den offentliga ledningen att skylla
ifrån sig. Än var det en faxmaskin som inte hade fungerat, än var det den
ansvarige UD-tjänstemannen i Thailand, som med bakgrund i moderaterna var
en lämplig syndabock, som enligt utrikesministern inte hade larmat när det
i själva verket visade sig att det var hon och andra som inte brytt sig om
hans larm och inte hade läst hans fax.
Det smakade illa av simplaste partipolitik och var ovärdigt redan då. Jag
blev ombedd att skriva i en av våra tidningar om hur regeringen sparkade
neråt och ifrån sig men ville inte medverka till en diskussion som gjorde
frågan om ansvar till en fråga om vilken partibakgrund olika offentliga
befattningshavare och tjänstemän hade.
Istället skrev jag, bland annat mot min bakgrund som tidigare ordförande i
riksdagens konstitutionsutskott, att oavsett hur utrikesministern hade
agerat och vilket ansvar hon eller enskilda befattningshavare har så är
det statsministern som har det ultimativa ansvaret för hur riket styrs.
Det gäller i vardag och än mer i kris. Det är inget relativt ansvar utan
ett absolut. Det är ett politiskt ansvar men det är också ett moraliskt
ansvar gentemot varje medborgare.
Det är statsministern som tillsätter och avsätter statsråd. Det är
statsministern och ingen annan som har den beslutskraft som hela
regeringskansliet ger. Det är statsministern som ansvarar för
regeringskansliets organisation. Det finns ingen annan än statsministern
som kan göra det som statsministern kan göra. Han eller hon kan inte
ersättas av att någon annan träder in i hans eller hennes ställe.
Det ställer krav på en organisation som inte koncentrerar alla beslut till
en person men också på ett ledarskap som kan utöva den beslutskraft som är
unik för en statsminister. Det visade sig att vare sig organisationen
eller beslutskraften fanns. Och på den punkten är katastrofkommissionen
skoningslös mot Göran Persson i sin analys kring vad som skedde. Sverige
hade och har en statsminister som inte klarade att leva upp till ansvaret.
Man kan ha den bästa möjliga organisationen för det oförutsedda. Men det
befriar inte den politiska ledningen från ansvaret. Lika lite befriar
frånvaron av en fungerande organisation statsministern från ansvaret för
vad som då görs. Tsunamikatastrofen var inte en utrikespolitisk utmaning
utan en utmaning för den svenska staten i sin helhet.
Den ställde förvisso krav på ett fungerande system för hur Sverige agerar
i utlandet och den innehöll uppgifter som med byråkratins språk kan
beskrivas som konsulära, eller med andra ord, att hjälpa nödställda
människor i främmande land. Men den ställde framförallt krav på en förmåga
att i en exceptionell situation som ingen kunde förutse mobilisera det
svenska samhället och den svenska offentliga förvaltningen.
Det är inte en utrikesministers ansvar, kompetent eller inte. Det var
statsministern som inte var kompetent att leda landet när det var just
hans ledarskap som behövdes. Det var ju som sagt i stort sett den omtalade
faxen som var det enda som fungerade under dessa dagar av
handlingsförlamning.
Det är därför svårt att se att Göran Persson efter katastrofkommissionens
rapport låter Laila Freivalds sitta kvar som utrikesminister men än
svårare är att se hur han ska kunna motivera att han själv sitter kvar.
Sitter han kvar signalerar han att han som statsminister inte anser sig ha
det övergripande och direkta ansvaret i en situation av kris, vare sig när
den normala organisationen fungerar eller när den som i detta fall inte
fungerar. En sådan statsminister kan vare sig Sverige eller något annat
land ha. För vem ska då ta ansvar när landet är i kris?
Det som förstärker bilden av en statsminister och en regering som inte
klarar av uppgiften är att försvarsdepartementet under sommaren 2004
avskaffade jourverksamheten, som det nu heter som en försvarsverksamhet.
Det är i grunden ofattbart samtidigt som det säger och förklarar något om
en regering som på något sätt lever vid sidan av verkligheten i en
dimension där problemen i samband med katastrofen i Thailand mer handlade
om hur pressträffar, intervjuer och utspel ska hanteras än verkligheten.
Vi lever i dag i en tid då hot mot det svenska samhället i form av terror
har en kortare förvarningstid och en mer omedelbar effekt än vad de olika
krigsscenariernas under det kalla kriget innebar.
Det borde ha lett regeringen till att för länge sedan skärpa beredskapen
mot terrorangrepp och göra det möjligt att använda militära förband för
att möta de militära hot som terrorangrepp kan innebära.
Istället avvecklade man, på försök eller inte, jourberedskapen hos den del
av regeringskansliet som har ett ansvar för både räddningsverksamhet och
militära insatser. Det är ofattbart men ger också en bild av en regering
som fortsätter sitt julfirande och går på teatern när landet är i kris.
Den är inte medveten om att den är där för att ansvara för det som
faktiskt sker och den är inte medveten om att verkligheten på olika sätt
kan innebära fara för landet och dess medborgare. Det är illa för landet.
Hälsningar,
Gunnar