Försvaret är i akut behov av mer pengar i en tid då Sverige är i akut behov av ett starkt försvar. Överbefälhavare Micael Bydén var tydlig om försvarets underfinansiering när han presenterade budgetunderlaget för 2018–2020. Enbart urholkningseffekten av nuvarande anslag fram till 2020 beräknas uppgå till 6,5 miljarder kronor, som även det är en underfinansiering gentemot nuvarande försvarsbesluts ambitioner, som i sin tur innebär minskad förmåga.
Det svenska försvaret har sedan 2004 nedrustats baserat på den redan då felaktiga föreställningen att militära hot mot Sverige kunde avskrivas för överskådlig framtid. Betydande militär försvarsförmåga har fasats ut. Sedan invasionen av Ukraina 2014 har blindhet inför hoten ersatts med en eftertankens kranka blekhet, dock utan någon förändring som motsvarar den hotbild som har vuxit fram. Trots marginella tillskott fortsätter, som ÖB påpekar, underskotten att undergräva försvarsförmågan.
Säkerhetspolitikens verklighet förändras i realtid, inte i takt med formella beredningsrutiner. Dess hotbilder utvecklas inte inom ramen för våra budgetprocesser och utgiftsramar utan genom andra länders rustningar och politiska vilja. Sverige har inte råd att vänta på en försvarsberedning som i bästa fall påverkar verkligheten 2023. Vi behöver stärka försvaret i nutid, inte bara i framtid, gentemot de hot som redan är påtagliga och som växer fram allt starkare.
I norra Europa har den ryska militären i dag en dominerande militär förmåga samtidigt som landet fortsätter att rusta. Vi måste inte bara komma ikapp den upprustning som redan skett parallellt med en egen felkalkylerad försvarspolitik utan också ta höjd för en accelererad rysk upprustning. Den ryska upprustningen sker av en anledning och Kreml har till avsikt att genom ökad militär förmåga nu påverka den politiska utvecklingen i vår del av världen. Denna upprustning sker för att i nutid markera dominans i Östersjön och för att påverka maktbalansen i vår säkerhetspolitiska miljö.
Ryssland vill underminera andra staters oberoende genom militära hot och förenar detta med påtryckningspolitik. Det är en informations- och cyberkrigföring som pågår i nutid, med avsikt att påverka de politiska valen i USA och i länder som Frankrike, Holland, Tyskland och självfallet även i Sverige. Det är en aggressionspolitik som pågår samtidigt som den nya amerikanska administrationen har ifrågasatt den transatlantiska länken som är avgörande för europeisk säkerhet.
Få länder blir så ensamma som det allianslösa Sverige i detta perspektiv. Följande sex beslut behöver tas skyndsamt.
1. Återhämta förlorad försvarsförmåga med en engångsfinansiering av 35 till 40 miljarder kronor genom att snabbt återföra befintlig försvarsmateriel och tillföra planerad. Det innebär bevarande av samtliga Gripenplan parallellt med en förlängd serie av nya Gripenplan, ett ubåtsprogram som fullföljs, beväpning av Visbykorvetter, förstärkt luftvärn och återinsättande av stridsvagn 122 i krigsorganisationen.
2. Ett trovärdigt försvar av Gotland är avgörande för de baltiska staternas säkerhet och därmed för stabiliteten kring Östersjön. Sätt upp ett nytt regemente på Gotland för utbildning av kvalificerade hemvärnsförband i en Gotlandshär samt insatsberedda mekaniserade förband i en Gutebrigad med luftvärn, kustartilleri som ger förmåga att avvärja luftlandsättningar och kustinvasion. För att skydda Stockholmsområdet mot militära hot behövs en artilleri- och luftvärnsenhet nära huvudstaden.
3. Slå fast målet att under kommande tioårsperiod nå två procent av BNP i försvarsanslag.
4. Fortsätt att utveckla ett tätt samarbete mellan de nordiska och baltiska länderna. Deras säkerhet är vår och omvänt.
5. Bejaka EU-insatser för att höja gemensam förmåga, för att koordinera satsningar och försvarsindustri samt förmågan till gemensamma insatser utan att överlåta suveränitet vad gäller beslut.
6. Gå med i Nato för att stärka trovärdigheten i det svenska försvaret och för att stärka Natos förmåga att agera i den europeiska säkerhetspolitiska miljön.
I dag prioriterar Sverige försvaret lägst av samtliga länder i Östersjöregionen. Nästa år kommer vi enligt prognoser att lägga mindre än en procent av BNP på rikets och regionens säkerhet. I valet mellan en ny verklighet och gamla beredningsrutiner måste nuets verklighet gälla. Den första linjen i svensk försvarspolitik måste vara förmågan att fatta beslut om att stärka försvaret.
GUNNAR HÖKMARK är Europaparlamentariker (M).