Kortsiktiga nationella intressen och politisk prestige håller på att stoppa ett av Europas viktigaste reformprojekt. Den svenska regeringen bär ett stort ansvar för att arbetet med att göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga ekonom, i genom att öppna den inre marknaden för tjänster, håller på att gå i stöpet.
Tillsammans med framförallt de tyska och franska regeringarna motarbetar man nu den utvidgning och fördjupning av den inre marknaden som lagstiftningen om en fri och öppen tjänstehandel syftar till. Arbetet med att utvidga och fördjupa den inre marknaden till tjänstehandeln bekämpas av ren protektionism som skadar Europasamarbetet och europeisk ekonomi.
De franska och tyska regeringarna vill undanta så många yrkesprofessioner som möjligt samtidigt som man vill undanta tjänsteföretag i offentlig verksamhet. Det är för att kunna skydda post, energi- och elföretag liksom till exempel, franska arkitekter från konkurrens och nytt företagande. Den franska regeringen har till och med gått ut och krävt att förslaget till tjänstedirektiv skall dras tillbaka.
Den svenska regeringen har dragit sitt strå till lasset genom att bekämpa principen om ursprungslandet för tjänsteföretag. Ursprungsprincipen innebär att för tjänsteföretag som inte är stationärt verksamma i ett land gäller hemlandets lagar och avtal.
När svenska byggnadsingenjörer åker till Köpenhamn för att utföra ett konsultuppdrag innebär ursprungsprincipen att de arbetar under svenska avtal och svensk arbetsmarknadslagstiftning. Och på motsvarande sätt innebär den att ett franskt inredningsföretag tillämpar sitt ursprungslands regler och lagar om de skulle få i uppdrag att inreda Rosenbad.
Om utländska tjänsteföretag i Sverige istället skall tillämpa svenska avtal och svensk arbetsmarknadslagstiftning för sina anställda på uppdrag i vårt land kommer facket i praktiken kunna hindra konkurrens och nya verksamheter. På samma sätt kommer svenska företag att möta hinder i andra länder. För att inte tala om att allt krångel skulle göra det i praktiken omöjligt för småföretag att ta uppdrag utanför det egna landet. Det är symboliskt att facket i dagarna tvingat ett lettiskt byggföretag att återvända hem bakom sina egna gränser.
Men den svenska regeringen berömmer sig också av att ha stoppat förslaget om att företag inte skall behöva representeras av en juridisk person i varje enskilt land man utför uppdrag i. Det innebär i praktiken att tjänsteföretag som vill vara verksamma i andra länder kommer att tvingas att ha dotterföretag eller något motsvarande för att kunna konkurrera med de inhemska företagen. Det står i direkt motsatsställning till visionen om den gemensamma inre marknaden. Tänk tanken att en hantverkare eller arkitekt från Västmanland måste ha ett representationskontor i Stockholm för att få utföra uppdrag i Stockholms län.
Den svenska regeringen anser sig dessutom ha varit framgångsrik i sitt arbete för att offentliga verksamheter inte skall omfattas av kraven på den inre marknaden och konkurrens. Eftersom en stor del av tjänstesektorn i Europa ligger inom ramen för offentliga verksamheter eller regleras av det offentliga, det kan vara post, energi och el, kommunala transporter, barnomsorg, vård eller utbildning så innebär det ett gigantiskt undantag, där kunskapssamhällets mest strategiska tjänsteområden ligger. För svensk del är detta ett självmål eftersom vi har en mängd kvalificerade tjänsteföretag som skulle kunna växa och utvecklas i ett Europa med fri tjänstehandel.
Kortsiktiga nationella intressen i form av monopol, fackligt reglerade yrkesområden samt politisk ovilja att möta ökad konkurrens håller därmed på att punktera det förmodligen viktigaste projektet i Lissabonprocessen. Samtidigt som den svenska regeringens företrädare understryker hur viktigt tjänstedirektivet är för att Europa skall kunna bli den mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomin i världen skryter dess företrädare med att man stoppat några av förslagets mest avgörande inslag.
Det är en politik som har konsekvenser. För det första riktar den sig mot visionen om ett Europa i ett närmare samarbete över gränserna. Den kommer att försvåra för nya länder medlemsländer att utvecklas och kommer att upprätthålla klyftor och gränser som Europasamarbetet syftar till att undanröja.
För det andra punkterar den ambitionerna att göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi. Tjänstesektorn motsvarar nästan 70 % av den europeiska ekonomin. Det är i tjänstesektorn som den moderna kunskapsekonomin finns. Om den inre marknaden inte kan utvidgas till handeln med tjänster kommer vi vare sig få en inre marknad värd namnet eller ökad tjänstehandel. Utan ökad konkurrens inom tjänstesektorn och inom kunskapsekonomin är det svårt att se hur Europa skall kunna utvecklas till att bli världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi.
När den svenska regeringen tillsammans med protektionistiska regeringar bekämpar förutsättningarna för en ökad tjänstehandel kan de säkert vinna kortsiktiga segrar. Men det är segrar som går ut över Europasamarbetet och Europas möjligheter att erbjuda sina medborgare ökad tillväxt och fler jobb. Risken är nu att tjänstedirektivet kan utformas med så många undantag att det i praktiken minskar förutsättningarna för tjänstehandeln i EU jämfört med vad som i dag gäller. Det är ett stort ansvar som regeringen tar när man urholkar Lissabonprocessens viktigaste reformprocess.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är delegationsledare för moderaterna i Europaparlamentet