DEBATT. Det tillhör den nya tidens största utrikespolitiska utmaningar att slå vakt om demokratins värden och att kunna dra gränsen mot de totalitära krafter som världen över vill underminera både respekten för mänskliga fri- och rättigheter och de fria samhällenas livskraft. Man kan säga att så borde det alltid ha varit men faktum är att Sverige under årtionden accepterade att geopolitiken, konflikten mellan Öst och Väst som också var en kraftmätning mellan diktatur och demokrati, avgjorde vår utrikes- och säkerhetspolitik.
Därför teg Sverige som nation inför förtrycket i den kommunistiska världen samtidigt som den socialdemokratiska regeringen under 1980-talet fördömde dem som krävde fria val i Östeuropa som återfallare ”i det kalla krigets korstågsfararmentalitet”. De som krävde att Sverige skulle stödja de baltiska nationernas väg mot självständighet attackerades som ”extrem tokhöger”.
Sverige och Sveriges regering hyllade den kubanska revolutionen, stödde enpartiregimerna i Etiopien, Zimbabwe och Tanzania samtidigt som de iranska mullorna fick beröm för att de byggde demokrati ”med pedantisk noggrannhet”. Så agerade Sverige då och det är säkerligen ingen tillfällighet att Sveriges nya utrikesminister Jan Eliasson som var avgörande i utformningen av den tidens utrikespolitik nu som sina första åtgärder har öppnat på dörren för Hamas och demonstrativt stängt dörren mot Israel. Det är ett återfall i 1980-talets principlöshet som är farligt för freden och för värnet av demokratin, både i Mellersta östern och i vårt eget land.
När Sverige nu till skillnad från andra EU-länder har gett Hamas-företrädare visum till Sverige öppnar man dörren för en organisation som vill utplåna det land som Sverige ensamt bland andra Partnerskap för Fred-länder har deklarerat att man vägrar att samverka med i en flygövning. Det är en kombination som bildar ett obehagligt mönster.
Det är ett indirekt stöd för dem som med hat och antisemitism som budskap försvarar terrorism och självmordsdåd. Sverige bryter den kompromisslösa linjen mot terrorismen samtidigt som vi stöder dem som vill isolera Israel. Det är en utrikespolitik som saknar både moral och insikt om att vägen till fred i Mellersta östern aldrig kan gå via försonlighet mot hatets och antisemitismens krafter.
Grundproblemet i den europeiska synen på situationen i Mellersta östern är att man bortser från den betydelse som frihet och demokrati liksom frånvaron av frihet och demokrati har. Det är en i det närmaste gammaldags kolonial syn på denna del av världen som präglar synen på Mellersta östern i allmänhet och synen på muslimska förtryckarregimer i synnerhet. Det borde inte vara så.
Araber och muslimer har samma rätt till frihet och demokrati som alla andra har. De är individer som bör få uppleva samma mänskliga fri- och rättigheter som vi i vår del av världen. De ska inte betraktas som stora kollektiv av stammar som bekämpar varandra bara för att de tillhör olika stammar.
Konflikterna i Mellersta östern handlar inte i första hand om en kamp om territorium utan om en kamp mellan totalitära ideal och demokrati, där de totalitära idealen så uppenbart dominerar de regimer som i dag styr. De är alla diktaturer och representerar definitionsmässigt inte sina folk. Diktatorer är nämligen motsatsen till representanter för sina medborgare. Annars hade de inte behövt vara diktatorer.
De grupper som med våld försöker ta makten, genom terror och genom att mörda sina medmänniskor vare sig det är i Irak eller i Israel, saknar varje förankring med demokratiska värden. De saknar respekt för den enskilda människan och en vilja till fredliga förändringar.
Det är ett allvarligt problem att så många i vår del av världen ser dessa extremister och förtryckare som företrädare för dem som de gärna avrättar och förföljer. Ytterst beror detta på en oförmåga att se var gränsen mellan det för demokratin acceptabla och inte acceptabla måste dras.
Sverige har ingen anledning att ta vare sig israelers eller palestiniers sida på bekostnad av den andra parten. De har alla lika rätt till frihet, fred och säkerhet. Just därför borde vi våga och vilja ta ställning för demokratin mot förtryckets och våldets krafter.
Det är det som Jan Eliasson inte bara har misslyckats med. Han inledde istället sitt uppdrag med att markera mot den lilla demokratin och öppna dörren för de hatiska krafter som vill förgöra den. Så bidrar man vare sig till fred i Mellersta Östern eller till att stärka Sveriges ställning i världen.
Gunnar Hökmark (m)
Europaparlamentariker