Diskussionen om den norske terroristen och massmördarens rätt att plädera för sin sak är förvirrande och har förvirrat många. Frågan om rättegången mot honom eller ej är en fråga som kommer att hanteras av norska myndigheter och oavsett hur de beslutar kommer det finnas många uppfattningar om detta. Men det förvirrande är att många debattörer i den svenska debatten hävdar att värnet av demokratin ger honom rätt till en öppen rättegång. Det är förvirrande. Rättegången ska nämligen vare sig behandla hans syn på Norge, rätten att mörda eller demokratins vara eller inte vara. Den ska behandla frågan om hans skuld, oavsett om han tror sig ha rätten att döda eller ej.
Demokratin kräver inte att någon ska få försvara rätten att kallblodigt mörda unga människor eller spränga en innerstad i luften. Rättstaten kräver däremot att den som är misstänkt och anklagad för ett brott, hur hemskt det än är, har rätt till ett försvar och en rättvis rättegång. Norge är båden en stabil demokrati och rättstat.
Frågan om öppna eller slutna förhandlingar påverkar inte denna fråga, eller möjligheten till en rättvis rättegång. Men att det hör till demokratins väsen att mördaren ska ha rätt att försvara att han mördar människor, göra propaganda för det och direkt eller indirekt uppmana andra till att följa honom i spåren är fel. För rättstatens del är den springande punkten inte bara den rättvisa rättegången utan också att dess fora inte blir till fora för uppvigling till nya brott. Allt talar för att han agerade som en enskild galning i ett politiskt mönster. Men det är inte en domstolsförhandlings syfte att göra det möjligt att uppmuntra fler till att göra samma brott i detta mönster.
Rättegången handlar om hans skuld, inte om hans uppfattningar. Han vill det omvända. Det är svårt att se att just den inställningen är att värna demokratin och rättsstaten.