Vi är som människor mycket mer än de många olika kollektiva identiteter som en del vill stämpla på oss. Varje gång någon gör det, är det för att sätta gränser och antingen placera någon i ett hörn eller hålla ihop den egna hjorden. Därför hör det till att man också ska klargöra att den kollektiva kategori vi tillhör, definierar den grundläggande konflikten i våra samhällen. Det kräver nämligen att alla lojaliserar sig med den kollektiva identitet som överordnas individen. Och samtidigt riskerar de som inte accepterar att kategoriseras så enkelt, att reduceras till avvikare, svikare eller förrädare.
Det är en gammal och utsjungen sång. Vi ser det i actionfilmer som återger gamla tiders stora slag. Horder av män står och stampar spjut eller slår med svärd mot sköldarna allt medan kung si eller så, befriare eller frihetskämpe han eller hon rider framför dem och säger att i dag är en bra dag att dö i ära hellre än att leva i vanheder.
Vi ser det i en annan, men i grunden motsvarande form, när huliganistiska anhängare av fotbollsklubbar står och väntar på att få slåss med dem som hejar på de andra lagen.
Den gamla arbetarrörelsen förkunnade att klasskampen var överordnad allt och definierade samhällets strukturer. Och de gamla kommunisterna förklarade att klasskampen var början på proletariatets diktatur och därefter den eviga friheten. Klassfiender kunde spärras in, deporteras eller avrättas, allt till nytta och gagn för den övergripande kollektiva identiteten och den överordnade struktur av makt denna krävde. Nazisterna förkunnade att det var det ariska ansvaret att sätta ras före något annat. I den amerikanska södern var föraktet för svarta för många en fråga om solidaritet mellan vita.
Hatet eller föraktet mot de andra, mot ”dom” har alltid präglats av en egenbild av ”oss”. Den kollektiva kategoriseringen präglad av förakt har ställt krav på var och en att rätta in sig i ledet. Annars kunde man vara en ”onkel Tom”, en ”negervän”, ”judevän”( jag har själv ofta förbluffats av frågor om mitt engagemang för Israels rätt att existera med tanke på att jag inte är jude) eller en klassförrädare.
Det är en allvarlig och farlig paradox att diskussionen om rasism och främlingsfientlighet i det svenska samhället möts med allt starkare kategorisering av människor i de olika kollektiva tillhörigheter som någon eller några vill klistra på andra. Rasismens kollektivistiska schablonisering bekämpas inte genom att nya eller gamla schabloner beskrivs som grunden för samhället struktur och för avgörande kollektiva motsättningar. Då förhindras det som är den grundläggande tanken om individens rätt och frihet att forma sitt liv.
I Svenska Dagbladet ville kulturskribenten Viola Bao, liksom ett antal andra vänsterdebattörer, inte acceptera Alice Teodorescus framgångar, eftersom hon menar att detta skymmer ett strukturellt mönster. Kontentan av hennes resonemang är att invandrade kvinnors framgångar försvagar kampen mot det överordnade strukturella mönstret. Individens makt att förändra eller göra skillnad desarmerar tesen om att individen står maktlös inför den övergripande maktstruktur man vill utmåla som förhärskande. Därför reducerar hon Alice Teodorescu till en duktig flicka, som i själva verket går fiendens ärenden.
Det vi ser just nu är en vänstervåg som vill reducera individens roll och förmåga, för att individuella prestationer hotar kraften i argumentationen om att alla samhällsproblem är uttryck för strukturella mönster som förvandlar oss till offer eller förtryckare, beroende på vilken kategori du anses tillhöra. Därför bekämpar man också valfrihet och misstänkliggör individuell frihet. Men när man reducerar människor till enheter i kollektiva kategorier, gör förminskar man människan till de etiketter som andra skapar och några vill leda.
För att motverka rasism menar man att vi ska ha etnisk kvotering och etnisk indelning av människor. På motsvarande sätt blir genus, sexuell läggning, religiös eller etnisk identitet kategorier som överordnas den enskilda människan. Som individer blir vi reducerade till delar av ett schabloniserat kollektiv eller representanter för en kategori vars tillhörighet någon eller några vill se överordnad allt annat vi är.
Det finns många som vill vara företrädare och advokater för den kategori som de vill göra till sin överordnade identitet, och kräva lojalitet av andra att bekänna sig lika mycket till den som man själv gör.
För den som är aktivist för just sin kollektiva kategori blir var och en som inte förstår sitt bästa och sin roll i kategorin en klassfiende, en gruppförrädare, en Onkel Tom, en duktig flicka, jämställdhetsfiende eller rasist. Varje motgång, varje svårighet eller varje oförskämdhet ska då sättas in i sitt överordnade strukturella mönster som håller oss fångna. Och då är det vare sig individer som är ansvariga eller individer som drabbas. Utan alla.
Men varje människa är mer än att vara vit, svart, infödd svensk, invandrad, hetero eller homo, kvinna eller man. För min egen del kan jag ha mer gemensamt i värderingar med en invandrad muslimsk kvinna än med en heterosexuell kommunist född i Ystad.
Den socialistiska iden om klasskampen, byggde på en föreställning om oöverstigliga motsättningar och samhällsstrukturer, där den som bröt sig ut och störde bilden också blev en klassförrädare eftersom hon eller han underminerade föreställningen om en klasskamp överordnad den enskildes vilja, förmåga och drömmar. Den doktrinära feminism som förutsätter att allt är följd av strukturellt förtryck kommer alltid misstänkliggöra dem som inte rättar in sig efter detta, som inte erkänner denna dolda maktstruktur som ett överordnat hinder och beter sig som de inte känner sig förtryckta. Istället för att frigöra den enskilda människan som jämställd och kapabel individ, blir kategoriseringen en etikett som kräver lojalitet och underordning av dem som fått den.
När vi i själva borde frigöra oss från kategoriseringens begränsningar och kollektiviseringens förenklingar blir denna identitetspolitik en motkraft till en sann liberalisering som sätter den enskildes frihet och jämställdhet i fokus för ett gott samhälle. Rasism kan nämligen bara bekämpas genom att vi som individer ser vårt ansvar och känner respekt och empati för andra individer.
I ett gott samhälle ska ingen behöva reduceras till att enbart vara en del av en kollektiv kategori. Det är först när vi inser att var och en av oss är en mycket unik individ, som inte enkelt låter sig placeras i något fack, som vi kan bygga ett samhälle av ansvarsfulla och kapabla medmänniskor.
Så låt oss istället befria människan från den kollektivisering som reducerar individer till kategorier. Den bygger på samma kollektivisering som är rasismens utgångspunkt eller som präglat misstro mot kvinnors förmåga eller homosexuellas rätt. Den föder intolerans och missaktning mot den enskilde beroende på hur någon kategoriserar oss.
I ett öppet samhälle respekteras och tolereras den enskilde för det han eller hon är och vill vara. Det finns inget bättre sätt att bekämpa rasism än att se människor som de individer de är.