Debatten om Europas kris präglas av ett problem som tenderar att fördjupa den. I ivern att beskriva den som en EU-kris eller som en eurokris gör man den till ett institutionellt problem snarare än ett politiskt. Det präglade i hög grad EU-kommissionens förslag inför Europaparlamentet när man presenterade sina förslag till ökad ekonomisk styrning, skriver Gunnar Hökmark (M).
Det allvarligt att en så stor del av Europas politiska ledare faller in i denna problemformulering. Inte bara för att de skapar en debatt där de bortser från de omedelbara reformer som kan och måste göras, utan också för att de försummar att sätta fokus på det som är de grundläggande och avgörande problem europeisk ekonomi har: för låg tillväxt och för höga utgifter.
Det kan synas bekvämt och har en bredare populistisk bas. Det var eurons fel, inte politikens fel! Det var valutans problem inte budgetpolitikens! Det var EU:s fel, inte bristen på tillväxtreformer!
Den bilden av problemen lockar många fler än dem som därigenom slipper konfronteras med sitt ansvar.
Den lockar alla ”vad-var-det-vi-sa” som hela tiden varit emot euron och skeptiska till europeiskt samarbete. De vill inget hellre än att hävda att det var eurons fel att grekerna och alla andra ökade sina utgifter, inte grekernas.
Och det lockar alla ”vi-vill-ännu-mer-EU-styrning” som tror att bara vi får mer beslut och kontroll på europeisk nivå så löser sig problemen. I båda fallen tränger man undan diskussionen om de reformer som behövs nu.
Det drabbar både ekonomi och demokrati.
För det första beror krisen på politiska beslut där människor av kött och blod bär ansvaret. Det är inte eurons fel att Grekland eller Italien har byggt upp stora underskott och växande skuldbördor. Det är grekiska och italienska politiker.
Genom att göra problemet till ett institutionellt problem låter man dem som bär ansvaret komma undan. Samtidigt flyr man undan från den utvärdering av en misslyckad och förfelad politik som gett låg tillväxt och höga utgifter och som vi nu måste bryta upp ifrån. Utan ett demokratiskt ansvar finns risken för att fel politik upprepas igen. Och demokratin försvagas när det blir svårt att utkräva ansvar. För det andra leder tron på att det är ett institutionellt problem till tron på att det är just institutionella förändringar som krävs för att vi ska lösa krisen.
Det flyttar fokus från de reformer och förändringar som nu krävs till förmån för den ständiga debatten om nya styrelseformer och behovet av en gemensam europeisk finans- och ekonomisk politik. Alltför många tror att bara vi får en europeisk finansminister, en starkare ledning av eurozonen och mer överstatlighet vad gäller finans- och ekonomisk politik så löser sig problemen och vi kanske slipper de svåra besluten. Det riskerar att leda Europa in i ändlösa nya fördragsdiskussioner bortom de krav som skuldkrisen ställer idag.
Det är en diskussion som riskerar att dela EU i olika spår och i olika hastigheter. Eurozonen skulle då ha sin styrning, de andra länderna som väntar på att bli medlemmar en annan och de som inte vill alls en tredje. En sådan politik kommer att skapa nya klyftor och hinder som motverkar ekonomisk reform och arbetet med att göra Europa till världens mest dynamiska marknad.
Diskussionerna om morgondagen får inte tränga undan att det finns ett ansvar nu för att genom ledarskap och beslutsamhet skapa trovärdighet och tillväxt. Det handlar om demokratiskt ansvarstagande och politiska reformer. Det är bra för europeisk ekonomi och för demokratin.
GUNNAR HÖKMARK (M)
vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp EPP
Läs gärna även artikeln på SvD.se med tillhörande kommentarer.