Pressfriheten är en garant för fria media, inte för att man har rätt

Poängen med en fri press är att den är fri. Pressfriheten är till för alla, liksom yttrandefriheten. Fria media är ett resultat av pressfriheten. Det innebär inte att fria media har rätt eller gör rätt redaktionella bedömningar utan det innebär att de har rätt att göra sina bedömningar, oavsett om de är rätt eller fel och oavsett om någon annan tycker de är rätt eller fel.

Men alltför ofta tar fria media på sig rollen att företräda pressfriheten som sådan. Det är helt fel och missar helt poängen med pressfriheten. Det är ingen enskild tidning som företräder pressfriheten utan de är alla en del av den. I ett samhälle med mindre pressfrihet hade säkerligen många av våra tidningar existerat ändå, men de hade varit mindre fria att skriva det de ville. Pressfriheten innebär ingen kvalitetsgaranti för enskilda media, tvärtom, den innebär att oavsett kvalitet så har media en frihet. Det är ingen som gör en bedömning av dem och deras kvalitet annat än läsarna, lyssnarna eller tittarna.

När nyheten från riksdagens hemsida om att en partiledare skulle avgå blev till en nyhet för de flesta traditionella media var den stora nyheten inte att han skulle avgå, för det skulle han inte och det hade varit osannolikt att avgången hade kommunicerats genom en rubrik på riksdagens hemsida, utan att det var så lätt för etablerade och traditionella media medier att sprida en nyhet som inte bara var fel utan som också bottnade i en källa som var osannolik.

Traditionella medias företrädare berömmer sig ofta av att stå för en redaktionell och kritisk granskning som är en kvalitetsstämpel, till skillnad från vad som ibland framställs som störande, nämligen nyhetsflödet i sociala media. Men nu visade sig de traditionella media som spred nyheten vara snabbare än otillförlitliga källor på nätet att sprida felaktigheter.

Vad lär man sig av detta? För det första är, trots detta, etablerade media en bärare av kvalitet. En del mer och andra mindre. För det andra finns det skäl att vara försiktig med att tro på nyheter som sprids på nätet. Men för det tredje lever traditionella media inte upp till den ofelbarhetskult som man gärna odlar bara för att man är fria media i ett samhälle med pressfriheten. Och just därför, i pressfrihetens namn, vore det bra om de traditionella mediernas företrädare och ledare odlade en kultur av kritisk granskning både av sig själva och den värld de lever i.

 

Inget medium är bättre än den redaktionella prövning och den journalistiska förmåga man besitter. Och här brast det på samma sätt som man ofta anklagar andra för. Inte i en liten fråga utan i en fråga som trots allt får sägas vara av betydelse i svensk politik och i förtroendet för det svenska samhällets institutioner. Tron att man som enskilt medium bär på en pressfrihetens automatiska kvalitetsstämpel bara för att man lever i en miljö av pressfrihet och fria media är både fel och farlig. För oss alla och för varje enskilt medium. Därför vore det bra om medier inte reagerade mot kritik som om kritiken riktar sig mot pressfriheten och yttrandefriheten. De är trots allt bara en del av den stora kör som ett fritt samhälle tillåter.