Det har de senaste dagarna förvånat mig hur okritisk mediabevakningen är av det extrema Syrizapartiet, som på fullt allvar vill återgå till en utgiftspolitik av det slag som förde Grekland in i krisen. Syrizas politik är en krispolitik i ordets verkliga bemärkelse, en politik som för in i krisen och inte ut ur den.
När intervjuer görs av Syrizas företrädare är det som om frågan bara handlar om att genom nya politiska beslut höja löner, pensioner och andra offentliga utgifter, så att välfärden återställs på nytt. Det var exakt den aningslösheten som ledde Grekland in i en kris som har underminerat välfärd, skapat omfattande arbetslöshet och hotat den europeiska ekonomiska stabiliteten.
Lika lite som krispolitiken in i krisen ledde till en kritisk granskning, lika lite granskas nu den politik som vore en upprepning och som skulle föra Grekland ännu djupare in i sin skuldfälla, med skillnaden att andras vilja att finansiera ett land som inte vill betala sina lån är begränsad.
I en av tidningarna ser jag hur reportern refererar den grekiska inrikespolitiken och den kritiska granskning som andra partier utsätter Syriza för och konstaterar att det Syriza anklagas för av regeringspartiet är osakligt eftersom partiet självt aldrig har sagt att man ska ha fängelser utan fångvaktare, eller att utgiftsökningarna ska ha några negativa konsekvenser. Men det faktum att populister sällan erkänner några negativa konsekvenser av sin politik är inte en ny företeelse. Den är lika gammal som den grekiska demokratin en gång var.
Oförmågan att kritiskt granska dem som lovar ständigt höjda utgifter och som vill lösa svåra problem med ökad belåning har kommit att bli en europeisk mediekultur. Den är en av många förklaringar till varför en lång tid av för stora utgifter, ökad upplåning och växande underskott under olika regeringar i Grekland aldrig har granskats kritiskt. Den politik och de politiker som har lett länder in i kriser har aldrig behövt stå till svars för krisens konsekvenser, vare sig i Grekland eller i de andra krisländerna.
Däremot riktas den kritiska granskningen mot dem som inte tror på ökade utgifter och större underskott som lösningen på problemen med för stora utgifter. Krispolitik i bemärkelsen den politik som man genomför för att föra ett land ut ur krisen får en tuff och kritisk granskning, men inte den krispolitik som gav krisen, och som riskerar att upprepas.
Hur kan media och journalister vara så öppna för och så okritiska till ett extremt politiskt parti och en politik som skulle förvärra och fördjupa den ekonomiska krisen genom att upprepa de misstag som ledde Grekland in i en kris som underminerat jobb och välstånd? Svaret på den frågan säger något om hur det kom sig att Europa hamnade så djupt i krisen men också något om bristen på kritisk granskning av vänsterpolitik.
I morgon kan vi se hur grekisk politik på nytt hotar det egna landets framtid och Europas stabilitet. Nya ökade utgifter, höjda löner och pensioner och större underskott kommer att föra Grekland tillbaka till ruta noll, men nu på en mycket lägre nivå. Den populistiska utgiftspolitiken är välfärdens främsta hot. Och det är Grekland som drabbas mest av allt. Ytterst drabbas vi alla av populismens ansvarslöshet.