[BILD1]Det blir inte så mycket midsommarnattsblomster som polska kvadratrötter som europeiska ledare kommer att drömma om under midsommarhelgen i Bryssel.
Den stora och svåraste frågan som nu kvarstår inför Europeiska rådets diskussion om ett nytt fördrag handlar om röstreglerna. Där är det Polen som vill riva upp de röstregler som finns i förslaget till ett nytt fördrag, istället vill man ha ett kvardratrotsförfarande som mer utgår från Nice-överenskommelsen. Detta kan synas väl matematiskt och obegripligt men handlar om att platta till de stora medlemsstaternas inflytande. Istället för att bygga på en proportionalitet där beslut kan fattas om de har bakom sig 55% av medlemsstaterna och 65% av befolkningen vill polackerna tillämpa en kvadratrot på proportionaliteten.
Det vill säga, om det fanns en ett land med 16 miljoner invånare, ett med 9 och ett med 4 så skulle det första landet ha en egen majoritet i form av flest röster medan de två andra länderna skulle vara tvingade att gå i allians med det stora landet för att uppnå en beslutsmajoritet. Om man däremot tillämpar kvadratroten på denna proportionalitet får det stora landet 4 röster, de två andra 3 och 2. Det innebär att de kan få en majoritet med varandra eller med det stora landet.
Den polska kvadratsrotsstriden handlar alltså inte bara om proportionaliteten utan också om vilka möjligheter som ett stort land har att förutom med stöd av sin egen befolkningsstyrka bygga allianser eller att blockera beslut. Och detta förstärks självfallet av att Polen har en mindre ljus syn på hur tysk dominans påverkar Polen, inte bara i historiens ljus utan också tillexempel i frågan om energipolitiken i allmänhet och gasledningen i Östersjön i synnerhet som man anser är att sätt för Tyskland och Ryssland att ställa Polen åt sidan och göra landet mer sårbart för rysk geopolitik. Även i denna fråga kastar den ryska utvecklingen sin skugga.
Som av en ren slump innebär det polska förslaget att Polen får ett större inflytande än i dag.
Nu är det så att alla modeller för beslutsfattande har för- och nackdelar, vinnare och förlorare. Det är därför hopplöst att förändra principen för den föreslagna modellen och den har sin rimlighet i att den tillämpar proportionalitet mellan ländernas befolkning vilket ur demokratisk synpunkt är rimligt. Dessutom kommer utvidgningen att spä ut Tysklands relativa roll även om antalet möjliga allianspartners ökar. Som av en tillfällighet finns det ju som känt också ett betydande tyskt och franskt motstånd mot Turkiets medlemskap.
Men med detta, att utvidgningen spär ut Tysklands dominerande roll, kommer inte polackerna att låta sig nöja. Tvillingbrodern Kaszinskiy som är statsminister och inte president har sagt sig hellre offra livet än att ge sig i denna fråga. Sannolikheten för att han kommer överleva i Bryssel är dock betydande utan för den skull att han får det som han vill.
En möjlighet som kan hanteras inom ramen för det nu föreslagna systemet skulle kunna vara att platta till nerifrån istället, det vill säga ge de mindre länderna fler medlemmar i Europaparlamentet och kanske också fler röster än nuvarande förslag. Det urholkar ju de stora ländernas dominans utan att man frångår [BILD2]proportionaliteten, när väl alla fått sin minimiandel. Men denna fråga är den som sätter störst frågetecken för om det blir ett steg framåt eller ej i midsommar.