Det som präglar en stor del av den politiska debatten, och rapporteringen, är att den förs som om den sker på ett spelbräde utan en riktig verklighet som förutsättning och miljö. På spelbrädet är det just nu bestämt som en förutbestämd variabel att en alliansbudget som alliansen röstar på och välkomnar att den får majoritet är att öppna dörrarna för Sverigedemokraternas främlingsfientlighet. Det är nämligen denna variabel som är en förutsättning för den socialdemokratiska normen att socialdemokratiskt ledd regering är det normala.
En annan förutbestämd variabel på spelbrädet är att en politik som syftar till att hantera migration och flyktingfrågor på ett annat sätt än som skedde efter migrationsöverenskommelsen är en eftergift till Sverigedemokraternas politik utom när socialdemokraterna gör det. Detta är nämligen en variabel som är förutbestämd i stora delar av den svenska journalistiken.
Bägge variablerna är fel och har den bristen att de bortser från att verkligheten formar politikens miljö och att politik måste utgå från verkligheten istället för från spelbrädets av några förutbestämda variabler.
När Ulf Kristersson i dag höll ett starkt och genomtänkt installationsanförande efter sitt val till partiledare handlade den journalistiska analysen, helt säkert med undantag, inte så mycket om hans politiska inriktning lever upp till verklighetens krav, hur de uppfattningar och åsikter han förde fram med betydande kraft förenar sig med den övriga alliansen och vilka vägval gentemot socialdemokraterna och den rödgröna koalitionen han pekade på.
Istället var det de taktiska spekulationerna som dominerade. Kommer han kunna entusiasmera partiet bakom detta, kommer han kunna vinna väljarnas stöd inom den närmaste månaden, alternativt de närmaste sex månaderna, alternativt fram till valet och kommer han tillsammans med de andra av alliansens partiledare kunna samla alliansen till ett regeringsalternativ som kan vinna makten efter valet? Och innebär inte viljan att vinna makten från de rödgröna att man öppnar dörren för Sverigedemokraterna? En fråga som ständigt återkommer hur många gånger dörren för samverkan, förhandlingar och samarbete med Sverigedemokraterna än hålls stängd, eftersom den aldrig varit öppen.
Moderaternas budskap i regeringsfrågan handlar om en gemensam alliansbudget, om att alliansen ska rösta på denna och att det är bra för Sverige om den vinner. Det finns ingen dörr öppen för förhandlingar med Sverigedemokraterna och för den främlingsfientligheten i detta. Däremot finns Sverigedemokraterna i Sveriges riksdag.
Socialdemokraterna får igenom sin politik i Sveriges riksdag med stöd av Sverigedemokraterna varje gång den står i strid med alliansens.
Det faktum att de rödgröna är större än alliansen i riksdagen förändrar inte det faktum att Sverigedemokraterna till exempel var avgörande för att regeringen och Vänsterpartiet fick igenom en lagstiftning mot utländska löntagare som gör det svårare att arbeta i Sverige. Eller i exempel efter exempel. Eller motsatsen, i exempel efter exempel. Varje tillkännagivande och varje omröstning som går regeringen emot beror på att Sverigedemokraterna har röstat emot regeringens linje. Och varje rödgrön framgång på alliansens bekostnad beror på att Sverigedemokraterna har stött regeringslinjen.
Detta är en funktion av att de sitter i Sveriges riksdag, att de därför röstar och att de därmed påverkar majoriteter. Hade alliansen suttit i regeringsställning hade Sverigedemokraterna däremot inte fått regeringens stöd för att inskränka möjligheten för utländska löntagare att arbeta i Sverige.
Denna enkla och uppenbara analys av den svenska politiska situationen är frånvarande i den politiska rapporteringen och i de statsvetenskapliga oraklens tyckande om svensk politik. Lika frånvarande från den mer övergripande analysen är att migrationsfrågan i dag bygger på en bred överenskommelse liksom de bredare försvarspolitiska och energipolitiska överenskommelserna. Men så fungerar parlamentariskt arbete och demokratins processer.
Några statsvetare har tidigare i debatten om den rödgröna regeringens instabilitet menat att den osäkra situation som den rödgröna regeringen sitter i är ett uttryck för demokratins kris. Inte minst det faktum, menade de, att en majoritet i Sveriges riksdag var på väg att besluta om misstroende mot tre socialdemokratiska statsråd för att de försummat sina uppgifter ansågs vara ett uttryck för demokratins kris. Det vill säga parlamentarismens normala prövning av statsråd och en regerings stöd ansågs utgöra en instabilitet som äventyrade demokratin. Det är statsvetenskap utan kunskap om grundlag, parlamentarismens funktion och politikers ansvar.
Eftersom den politiska rapporteringen av Ulf Kristerssons tal mer handlade om tyckande utifrån de förutbestämda uppfattningarna blev slutsatserna lätt präglade av platthet. En sa att Ulf Kristersson inte är en mirakelman, som svar på frågan om väljarna kan vinnas och alliansen enas i ett nafs, en annan att han var otydlig i förhållande till Sverigedemokraterna eftersom han vill ha en alliansregering, en tredje att han bara med retorik försökte överbyggde sprickorna i moderaterna som vederbörande är övertygad om dominerar allt annat, med retorik.
Men det Ulf sa var att Decemberöverenskommelsen var fel, inte minst eftersom den gett SD ökat stöd, att en gemensam allianspolitik är avgörande för Sverige, att vi ska ha en migrationspolitik som bygger på lagar och regler, inte full öppenhet, att staten ska vara stark för att medborgarna ska stå fria, de delar av vårt samhälle som präglas av laglöshet ska vara rättsstatens prioritet för att slå sönder gängkriminalitet. Och en hel del mer som var klokt, viktigt och klara besked om vad vi moderater står för. Och han sa lika tydligt som andra, att Sverigedemokraterna är fel, exploaterar problem till att driva främlingsfientlighet och står för en människosyn som ska bekämpas.
Det han sa, och det vi moderater säger, ska liksom vad andra politiska företrädare för andra partier säger, ställas mot den verklighet vi lever i. Då kan den analyseras, utan att någon därmed kan fastställa sanning. Men då handlar analysen inte om tyckande utan om att tydliggöra var skiljelinjerna för vårt tyckande går.
Men för en stor del, säkerligen inte alla eftersom mångfalden är betydande i ett fritt och öppet samhälle, av dem som rapporterade och analyserade var det spelbrädets förutbestämda uppfattningar som styrde. Någon kommer säkerligen nu tycka att det jag nu skrivit är ett angrepp på pressfriheten och mediefriheten eftersom det är kritiska synpunkter på det som företrädare för media säger och skriver. Men det är fel, journalisters och statsvetares tyckande är och ska vara lika utsatt för kritisk debatt som de politiker som de skriver och tycker om. Poängen med en fri press är inte att den enskilde står för en sanning utan för att den fria debatten bidrar till att sätta ljuset på att verklighetens förutsättningar är mer komplicerade än spelbrädets. Och när journalistiken låter åsikter av olika slag dominera rapporteringen måste även dessa synpunkter debatteras.
Ulf Kristersson höll för övrigt som sagt ett mycket bra tal som kan läsas på moderaterna.se