Det är vemodigt och sorgligt att den ekonomiska politik, som genom att alliansens budget vann voteringen hösten 2014, nu ersatts med en högskattepolitik. Återigen kommer Sverige bli främst när det gäller marginalskatter, återigen kommer problem lösas med utgifter för pengar vi inte har och återigen kommer nya bidrag istället för nya jobb bli det som formar politiken.
För någon vecka sedan sa finansminister Magdalena Andersson att svensk ekonomi gick som på räls, och kunde jämföras med en Tesla. Det är samma ekonomi som hon för ett år sedan dömde ut med begreppet tomma lador. Sedan dess har vi haft samma politik som hon dömde ut och som ny byts ut med högre skatt på jobb i tron att jobben blir fler ju dyrare de är. Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet har från olika håll dömt ut detta som en politik som ger arbetslöshet, inte nya jobb. Ändå är det viktigare för Stefan Löfven och Magdalena Andersson att ge efter för MP och V än att ta hänsyn till verkligheten.
Sverige som länge varit en av de mest stabila ekonomierna kommer gradvis att förlora denna ställning. När vi får större underskott, måste låna mer och höjer skatterna underminerar vi de framgångar som gett oss högst sysselsättning i Europa.
Det finns i svensk politik i dag tyvärr en tendens att göra verkligheten till ett exotiskt inslag i den politiska debatten. När analytiker, krönikörer, journalister och statstyckare bedömer utifrån det politiska spelets förutsättningar och inte utifrån hur det påverkar verkligheten.
Därför kunde vi också se hur regeringen stod handlingsförlamad när flyktingströmmarna växte Sverige över huvudet, när vi inte längre i verkligheten kunde hantera de många och när det visade sig att det svenska förmånssystemet drog människor till Sverige just eftersom vi skiljer ut oss.
När verkligheten därefter tvingade sig in i den politiska debatten avfärdades detta av många som just en partitaktisk komponent och en del i det politiska spelet, inte som ett sätt att möta verkligheten. Därför prövade vi aldrig att ha en rättsstatlig öppen invandringspolitik som bygger på jobb eller asylrätt. Och då tvingades man plötsligt till en panikhantering. Det är det vi nu ser med röran kring Öresundsbron. I ena läget full öppenhet, och i andra panikstängande åtgärder.
Samma kan sägas om terroristhoten, som avfärdas som ett sätt att gå invandrarfientliga krafter till mötes, hur den svenska försvarsdebatten har försummat verkligheten i det Ryssland som under tio års tid har rustat allt mer aggressivt. Vi ser det när de rödgröna nu beskattar kärnkraften så hårt att fyra reaktorer läggs ner, just när vi i Europa behöver koldioxidfri energi.
Sverige, och Europa, behöver en politik som utgår från den verklighet vi lever i, inte från de förhoppningar eller visioner som vi hellre skulle se var verklighet. Vi behöver en politik som gör människor starka, som slår vakt om frihet och medborgarnas valfrihet, som gör det lätt att starta företag och lönt att arbeta, som ökar intresset för investeringar, som gör det möjligt med fri rörlighet och som håller Europa samman kring det vi är istället för att vi arbetar med papperslösningar. Sambandet mellan beslut och konsekvens måste sättas i centrum för politiken. Jag hoppas vi ska lyckas med det i år. Det vore bra för Sverige och bra för Europa.
Gunnar Hökmark (M)
europaparlamentariker