Tanken på att Sverige kan hamna i krig är uppenbarligen kontroversiell. Den strider mot den förförande enkla men – som vi upprepade gånger sett – felaktiga tanken som svävar över svensk samhällsdebatt, nämligen att farliga saker inte händer Sverige. Den står nära en annan förment upplyst tanke: att krig inte hör hemma i vår tid.
Nu är det så att krig är ett alltför vanligt fenomen, även i vår tid, och i strid med dessa föreställningar. I Afrika liksom i Mellanöstern ser vi brutala krig kombinerade med en terror som riktar sig mot civilbefolkning.
I vår del av världen har Ryssland efter kriget mot Georgien fortsatt sina destabiliseringssträvanden mot nära grannar, det vill säga Armenien, Vitryssland, Ukraina, Azerbajdzjan, Moldavien och Georgien. I Armenien har man militära förband liksom i Moldavien, medan man i Georgien med militära förband har ockuperat två olika delar av landet (Sydossetien och Abchazien) efter det regelrätta invasionskriget 2008. I Ukraina har Ryssland invaderat, ockuperat och annekterat Krim samtidigt som man fortsätter krigföringen i östra Ukraina.
Ryssland har också tydligt uttryckt att fria stater som är dess grannar- som Estland, Lettland och Litauen – egentligen bör lyda under Moskva. Samtidigt rustar man både för arktisk krigföring och militär kontroll i Östersjön.
Den ökade militära förmågan i Östersjön syftar till att med militära medel kontrollera territorium och skapa fait accompli genom snabba väpnade angrepp. Storskaliga övningar riktas mot bland annat Sverige, som invasionsövningar som övningar syftande till kärnvapenangrepp och ubåtsverksamhet.
På motsvarande sätt har hot om kärnvapen riktats mot andra nordiska länder. Ryska företrädare har ställt krav på en säkerhetspolitik som är förenlig med Moskvas intressen. Kreml har i handling visat att man är beredd att använda krigets medel för att nå sina politiska syften i Tjetjenien, Georgien, Ukraina och Syrien.
Den som tror att krig tillhör vår tids omöjligheter är blind inför ett ryskt agerande som öppet syftar till att visa att krig är möjligt. Självfallet kan det drabba Sverige liksom det en gång drabbade samtliga våra grannländer trots att de var alliansfria.
Tyvärr är det utifrån en doktrin som bygger på att krig är omöjligt inom överskådlig framtid som det svenska försvaret har utformats sedan 2004. Tanken att väpnade angrepp mot Sverige kunde uteslutas lanserades 2003 av Försvarsmakten själv. Den kom till uttryck i en omvärldsrapport som presenterades av Must och togs tacksamt emot av dem som gärna stämde in i tanken att ”det kan inte hända oss”.
Jag satt i den försvarsberedning som förberedde 2004 års försvarsbeslut. Där gick jag emot majoritetens uppfattning att väpnade angrepp mot Sverige kunde uteslutas, att det inte längre var militära hot som var avgörande, att vi såg en växande stabilitet och att man för försvarsplanering och säkerhetspolitik kunde räkna med att Ryssland skulle fortsätta att utvecklas demokratiskt, fredligt och med sikte på europeiskt samarbete.
Det var inte på grund av tillgång till en bättre kristallkula än någon annan som jag anmälde avvikande mening utan med en öppen syn för att utvecklingen i Ryssland redan då hade tagit en annan riktning, Putin hade valt en annan retorik, den ryska energipolitiken hade tagit nya steg för att stärka ryskt inflytande över andra länder, rustningen hade påbörjats, det andra Tjetjenienkriget hade med stor brutalitet genomförts några år tidigare. Putin underminerade medvetet den nyfödda ryska demokratin genom att fängsla politiska motståndare och man inledde en destabiliseringspolitik mot flertalet grannländer.
Det finns inget vi i dag ser i ryskt agerande som inte har sin grund i offentliga politiska beslut och deklarationer från den tiden. Inget vi ser i dag hade varit möjligt om inte det ryska försvarsindustriella komplexet redan då hade tagit ny fart.
Under åren som följde blev det till en politisk svensk doktrin att rysk upprustning inte skulle ses eller observeras. Det rysk-tyska projektet Nord Stream sågs inte som något annat än ett modernt infrastrukturprojekt, inte som en rysk strategisk investering för att öka trycket på grannländer och utvidga den ryska intressesfären. Den ryska strategiska energipolitiken sågs som ekonomisk integration och inte som en strävan att genom monopolisering skapa ökat beroende av Ryssland.
Vare sig upprustningen, rättsstatens förfall, Gazproms dominans, kriget i Georgien eller hoten mot Estland ansågs tyda på något som störde bilden av att ”inget kan hända oss”. Vare sig vår egen solidaritetsklausul eller Europeiska unionens ansågs ställa något krav på svenskt försvar trots att innebörden var ett uttryck för just ett vidare säkerhetspolitiskt ansvarstagande.
Problemet i dag är att den tillnyktring som skett i den säkerhetspolitiska debatten fortfarande förenas med uppfattningen att det är fel att säga att vi kan vara i krig om några år. Det leder nu till en fortsatt marginalisering av vår försvarsbudget, som är en bas för försvarets förmåga att uppfylla sina krav i en föränderlig värld. Den mindre beloppsmässiga ökningen av försvarets utgifter kommer inte att ge någon större ökad effekt eftersom en minskad BNP-andel tillsammans med den långsiktiga kostnadsutvecklingen innebär minskad försvarsförmåga.
På motsvarande sätt påverkas den svenska Natodebatten av föreställningen att ”det inte kan hända oss”. Men bara det faktum att några debattörer anser att vi ska akta oss för att diskutera Natomedlemskap, eftersom det gör Ryssland hotfullt, säger något om vikten av att vi lämnar allianslösheten. Det enda hotet mot Ryssland som Sveriges medlemskap i Nato skulle innebära vore att det blir svårare för Kreml att hota oss och andra länder.
Men i sak viktigare är att vi genom att stå utanför Nato försvagar den gemensamma försvarsförmågan i vår del av världen. Vi utsätter oss själva för större risker genom att utsätta våra grannstater för större risker samtidigt som det i dag inte finns något scenario där ett angrepp på dem inte direkt påverkar oss. Genom att Sverige står utanför det gemensamma försvaret blir vår egen säkerhet hotad av att försvar av medlemsstater i det EU vi är en del av blir osäkrare och mer utsatta för ryska hot.
De kan lättare utsättas för militära operationer som syftar till att snabbt förändra den geopolitiska verkligheten, genom snabba inmarscher, genom att Ryssland på Gotland försöker kontrollera mer än hamnen i Slite och genom att vårt utanförskap gör det lättare att andra drabbas av de väpnade anfall som vi fortfarande tycks tro att vi kan utesluta.
Därför bör frågorna om svenskt Natomedlemskap och vår försvarsförmåga diskuteras utifrån att det kan bli krig. Tyvärr kan det bli krig – om vi planerar för att det inte kan bli det.