Så har Per Stenmarck efter en lång tids sjukdom och enträgen kamp gått bort. På något sätt gav kampen mot sjukdomen en bild av Per som person, när han var en ung och ny medlem i MUF, riksdagsledamot och Europaparlamentariker.
Alltid vänlig, ständigt uthållig, bekymrad över det som kunde påverka andra men ödmjuk när det gällde honom själv. Hans bekymmer var mer över andras problem än över egna. Och på samma sätt kunde han glädjas med andra och känna sann glädje över andras framgång.
Missnöje eller småsinthet var inte Pers grej. För honom gällde motsatsen, i politiken liksom bland vänner. Vi fick aldrig avgjort vem som var den bättre av oss i tennis, även om Per skrattade glatt när jag var stursk.
Fast och bestämd, lugn och vänlig. Alltid med en öppenhet inför att bli glatt överraskad eller för att låta nyfikenhet stillas. Saktmodig i bemärkelsen att inte överila sig, att vara stabil och lugn och att inte ryckas i väg, men aldrig långsam utan bara målmedveten.
Därför skapade Per många vänskaper, inte för att han var allas vän utan för att många såg honom som en självklar vän. Och därför vann han många framgångar. I europeiska budgetförhandlingar, när det gällde transportpolitikens utformning, den snabba processen med de baltiska staternas medlemskap, som kom att forma deras framtid, och hans ställning både bland moderater och i Europaparlamentet. Men som alla vi som var hans vänner under ett aktivt liv och som följt hans sjukdom vet, hans största framgång var Ulrica. Det är henne och Pers familj vi nu tänker på.