Vänstergruppen och populisterna tar ställning mot varje försök att integrera Ukraina, Georgien och Moldavien i den europeiska gemenskapen. De använder samma argument som Kreml, skriver Gunnar Hökmark.
EU:s frihandelsavtal med Ukraina, Georgien och Moldavien handlar om mer än enbart handel. Det handlar om självständighet, territoriell integritet, fri rörlighet och rättsäkerhet. Det europeiska samarbetet har genererat ökat välstånd, mer handel och därigenom fler jobb, för miljontals människor på vår kontinent. EU står inför en stor möjlighet – att sprida frihetliga värderingar och välstånd till ytterligare tre länder i vår kulturella och geografiska närhet. Men det finns de som aktivt och konsekvent arbetar för att förstöra denna möjlighet och skjuta den i sank så fort möjlighet ges.
Vänstern, i vilken svenska vänsterpartiet ingår, och populisterna, där Sverigedemokraterna ingår, i Europaparlamentet visar tydligt att man tar ställning mot varje försök att integrera dessa tre stater i den europeiska gemenskapen. Det visar också på dessa två gruppers gemensamma svaghet för Putinregimen i Ryssland. Man visar det genom att kräva att dessa avtal inte får ha något som helst att göra med ett framtida EU-medlemskap. De är emot att dessa länder själva kan välja sin framtid och att de kan bli en del av ett öppet och demokratiskt Europa. Vänstergruppen positionerade sig oerhört tydligt mot just Ukraina – ett land i krig, invaderat av en starkare granne. Man kritiserade landets inrikespolitiska situation, orsakad av en ryskvänlig politik, som en förevändning för att säga nej till samarbete, trots att samarbetet handlar om kamp mot korruption och ekonomiska reformer.
På sedvanligt manér anklagar man också EU och Nato för att ha kastat Europa in i ett nytt kallt krig. Det är Europa som, genom att erbjuda fri handel och öppenhet, enligt vänstern har byggt en järnridå mot Ryssland. Det är Europa som inte vill ha en konstruktiv dialog mot Ryssland, säger vänstern samtidigt som landet bryter med internationella avtal, invaderar, ockuperar och rustar. Sanningen är att medan Ryssland de senaste 15 åren har rustat har Europa rustat ner för att samtidigt öppna upp för europeisk ekonomi. Det är Rysslands brott mot internationella lagar och regler som gör att isolerar landet.
Vänstergruppen och Björk är också tydliga med att man gärna ser att den kommande nederländska folkomröstningen om associationsavtalet sätter stopp i hjulet för Ukrainas drömmar om att kunna närma sig EU. Detta ter sig mycket märkligt, när man i samma veva konstaterar att Ukrainas ekonomi är i ett uselt tillstånd. Om det senare är fallet, varför vägrar man denna befolkning möjligheten att kunna bygga sitt land med EU:s hjälp? Om de implementeras fullt ut kommer associations- och frihandelsavtalen för Moldavien, Ukraina och Georgien att bära frukt för alla inblandade. Handel leder till det välstånd dessa länder behöver.
I Europaparlamentet ekar vänstergruppen och populisterna Putins röst. Det är samma argument, samma anklagelser och samma slutsatser här som i Kreml. Samtidigt som vänstern i Europa låter gårdagens korrupta politik vara ett argument för dagens reformer vägrar man dem stöd och hjälp för att kunna klara av de krav som ställs på en öppen ekonomi. Man fördömer den situation som länderna befinner sig i – en situation karaktäriserad av korruption, godtycklig rättsutövning och usel ekonomi – men samtidigt tycks man inte vilja se dem slita sig loss från de bojor som håller fast dem i detta. Tron att kampen mot korruption, rättslöshet och för stabil demokrati kan göras genom ökat beroende till Putin kan bara den ge uttryck för som en gång ansåg att de kommunistiska diktaturerna var folkets demokratier.
Vänstern och de främlingsfientliga är inte överens om allt. Men ifråga om Europas öppenhet, samarbete för demokrati och rättsstat, spridande av välstånd och frihet är man rörande överens: lämna Ukraina, Georgien och Moldavien åt sina öden och låt Ryssland manipulera deras politiska beslutsfattande. Det sitter fortfarande i vänsterns reflexer att lyssna till Kreml och de främlingsfientliga älskar föraktet för demokratins öppenhet. Så ser vi än en gång att friheten och demokratin måste försvaras mot just de grupper som under det moderna Europas historia varit öppenhetens främsta fiender.