Men den stora frågan är vad ville hon? När man läst Mona Sahlins tal inför den socialdemokratiska extrakongressen förstår man att Olof Palme och Gunnar Sträng betydde mycket för henne, Göran Persson inte så mycket alls.[BILD1]
Men på samma sätt som Göran Persson sökte sig tillbaka till den samhällssyn som präglade socialdemokraterna under 50- och 60-tal före Olof Palme och vänstervågen, på samma sätt lever Mona Sahlins världsbild i den tid som var Palmes. Men även den är en gången tid och det är knappast så att Palmes visioner om ett nära samarbete med Europas kommunistiska regimer och hyllningar till socialistiska enpartistater leder vägen framåt för en socialdemokrati som vill vara modern. Det är vare sig statligt företagande eller löntagarfonder som hör framtiden till. Och vad blir det då? Ja, för Sahlins del anklagelser om att den borgerliga regeringen inte förstår klimateffekten, som om den inträffade efter regeringsskiftet. Men vad ville hon under sina år som samhällsbyggnadsminister, förutom att avveckla kärnkraften och öka koldioxidutsläppen? Och vad vill hon nu?
Och vad är det hon menar med välfärden när hon samtidigt inte kan formulera vad politiken ska bestå i. Det enda riktigt konkreta hon klargjorde är att facket och socialdemokratin är ett samtidigt som hon utmålar alla som vill begränsa fackets makt eller går fackets politiska uppfattningar emot som fiender till en stabil arbetsmarknad. Det kommer krävas mer av en person som vill förstå och förnya det arbete och företagande i vår tid.
Vid denna partikongress var det Palme som gick fram medan Erlanderårens socialdemokrati fick träda tillbaka. Så ser socialdemokratins slag om framtiden ut.