Nu har tre år gått av ett vidrigt och kriminellt krig. Ryssland angrep Ukraina för att ta kontroll över landet och kräva kontroll över den halva av Europa som han i diktaturens delirium anser sig ha rätt till.
Det är ett krig som har pågått tre år för mycket. Det har kostat Ukraina lidande och förstörelse. Det har nedklassat Ryssland till en parianation, en förstörd ekonomi samtidigt som man har förlorat stora delar av sin unga generation, på slagfältet eller på flykt till utlandet. Putin har manifesterat att han är en moraliskt förkastlig person och usel ledare för sitt land. Vi kommer aldrig acceptera hans krav på andra länder lika lite som vi accepterar diktaturen.
Putin har ingen legitim rätt att angripa Ukraina. Han har heller ingen rätt att kräva kontroll över andra länders styresform, deras territorier och deras val av framtid. Han är en diktator som genom krigets brutaliteter söker skydda sin egen makt. Han vågar inte låta demokratin verka och han vågar inte tillåta det fria ordet.
Syftet med Rysslands krig i Ukraina är inte bara att tvinga det ukrainska folket till lydnad och underkastelse. Det är att eliminera dess demokratiska styre, dess ledare och alla dem som står upp för ett demokratiskt samhälle. Det är en mördares avsikt som ligger i kriget syfte, från början till slut. Det slutliga syftet är att utplåna den ukrainska nationen, att deportera eller mörda alla dem som inte accepterar detta eller som inte accepterar förtrycket.
Skälet till viljan att utplåna Ukraina, och det är ett återkommande budskap från de ryska ledarna, är att göra Ryssland stort och öka möjligheten att kräva kontroll över andra länder och att utvidga det ryska territoriet. Det är en revanschistisk och brutal syn på omvärlden som förenas med omsorgen om den egna diktaturen. Det är den egna diktaturen som Putin vill värna och skydda genom krig mot demokratins krafter.
De som nu säger sig vilja gå Putin till mötes, från Trump och Vance till enskilda grupper i Sverige, säger att Putin har skäl till att agera mot andra. Det är att erkänna ondskan som en lika legitim kraft som strävan efter det goda. Det är att låta diktaturen framstå som lika legitim som diktaturen. Det är en skam för USA att man har en ledning som ställer sig vid sidan om Ryssland i denna del och som överhuvudtaget verkar gå ryska ärenden. När Trump och Vance gör USA allt mindre i världen medverkar de enbart till låta Ryssland försöka bli stort igen.
Det är ett Ryssland som vill kriget och som ser våldet och diktaturen som legitima medel för att förtrycka människors olika viljor och uppfattningar, som vänder sig mot individers val och som vill utplåna den enskildes värdighet till fördel för en kollektivistisk nationell dröm om ett folk.
Skulle Ukraina förlora finns inget land kvar. Men Ryssland blir då än mer mäktigt i sina hot och krav på andra. Kriget i Ukraina handlar om ett krig mot Europa och om Europas säkerhet och frihet.
De som vill ge Putin vad han kräver i tron att freden därmed uppnås odlar enfaldens blindhet. De öppnar upp för mer våld och mer krig och de underminerar den frihet och demokrati som vi andra vill värna. De dras med i föreställningen att försvaret av diktaturen skulle vara någon annans angelägenhet än diktatorns föraktliga roll.
De gör det ofta genom att acceptera desinformationen om vårt samhälle och vårt land. Det är en udda form av nationalism att tävla om att uttrycka förakt för det egna landet. Det är en nationalism för hatet på bekostnad av våra nationella värden och vår gemenskap. De är en del av en nationalismens förakt för andra men de är inte patrioter. De bortser från att de i vårt land och i vårt samhälle har en frihet och ett välstånd som inte finns i andra länder och som vi oavsett våra problem – och de är många – borde känna stolthet och glädje över. De sviker i det mest fundamentala; i försvaret av sanningen och av det goda som ligger i frihet.
Nu har kriget pågått i tre år. USA har precis dessförinnan gått från att vara en pålitlig partner och stark allierad till att vara en osäkerhet med en president som sprider Putins världsbild och problemformuleringar. Det gör Europas ansvar desto större. Vi har redan bidragit till Ukrainas försvar mer än vad USA har gjort men vi måste göra mer. Vi gör det inte av simpel girighet utan av en gemensam insikt i att det är demokrati och frihet vi värnar gemensamt. Det är ytterst även vår demokrati och frihet vi värnar.
När USA gör sig mindre måste vi göra oss större. Kanske kan det också bli en vägvisning för USA hur fria länder gör. Därför står vi bakom Ukraina, vi stöder Ukraina och vi visar det denna dag måndagen den 24 februari, på Norrmalmstorg på Måndagsmötet kl 12 och på det stora gemensamma mötet för en lång rad organisationer på Sergels torg kl 18. Vi ger oss inte för vi ger inte upp vår demokrati och vår frihet. Det är nämligen den lika mycket som om Ukraina det handlar om.
Vi står bakom Ukraina och det innebär att Ukraina står framför oss i försvaret av vår säkerhet.