Den så kallade försvarsöverenskommelsen innebär en fortsatt försvagning av svenskt försvar. Trots det påstår försvarsminister Peter Hultqvist motsatsen. Det är att föra väljarna bakom ljuset i en av de mest allvarliga frågor som vi alla måste ta ställning till.
Det svenska försvaret har försummats under snart två decennier.
Ett försvar som från början byggdes upp med en finansiering kring två procent av BNP har tvingats anpassa sig till en finansiering av en procent av BNP.
Det har minskat och fortsätter att minska vårt försvar men också kvaliteten och förmågan i olika vapensystem. Den krassa verkligheten är att om man avdelar mindre av vårt samhälles resurser till försvar blir försvaret mindre eftersom det är en del av vårt samhälle med löner och materiell som följer – eller i själva verket överstiger – annan kostnadsutveckling.
Försvaret är finansierat genom anslag som under 20 år leder till investeringar i stridsflygplan, ubåtar, stridsvagnar och andra avancerade system för ledning, spaning och strid. Dagens försvar är alltså finansierat genom årliga anslag som under en lång tid har lett till dagens förmågor. Om dagens anslag är hälften av vad de var för 20 år sedan innebär det att försvaret fortsätter att tvingas fasa ut förmågor steg för steg.
Denna ekonomiska och matematiska självklarhet leder till de ständigt återkommande svarta hålen i försvaret.
Frågan om försvarsanslagens andel av BNP är inte en sifferexercis utan spelar en avgörande roll. Halverar man andelen av BNP som går till försvaret går man in i en långsiktig process där denna halvering år för år tvingar fram en minskning av försvarets förmåga. Det är inte hederligt kalla detta en förstärkning av försvaret.
Sverige behöver en regering som först av allt ser till att nuvarande försvarsbeslut finansieras fullt ut. Det borde regeringen själv utan förhandlingar ha tagit initiativ till. Det är ofattbart att försvarsministern angriper dem som vill att ett försvarsbeslut som han själv ansvarar för ska finansieras helt och hållet.
Vi behöver också genomföra en återhämtning av de senaste 20 åren i förlorad försvarsförmåga.
Den nedrustningen har skett på en felaktig grund i tron att Ryssland och övriga auktoritära stater demokratiserades. Med en engångsfinansiering om 40 miljarder skulle man kunna hantera den förlorade förnyelse och tillförsel av materiel som skett under denna tid och upphäva den minskning av volym som gör försvaret sårbart.
En större organisation inom armé, flygvapen och marin måste finansieras genom en ökning av de årliga anslagen som innebär att en större del av våra gemensamma resurser används till att försvara vårt samhälle, vår frihet och suveränitet.
Detta är en politik som stärker försvaret. Det som nu finns på försvarsministerns bord är i stället att fortsatt underfinansiera försvaret och låta bli att stärka det.
Trots den omvärld vi lever i – trots växande hot i ett brett spektrum – för Sverige nu en försvarspolitik som innebär minskad förmåga att försvara vårt land.
Det är ett ansvar som i första hand faller på regeringen och visar på dess oförmåga att styra Sverige. Samtidigt har oppositionen och ett ansvar i att åtgärda det. Nu krävs en gemensam alliansbudget med en gemensam politik för ett starkare försvar.