I ett Europa som präglas av kris och självpåtagen handlingsförlamning är den nordisk-baltiska delen av Europa ett bevis på att förändring går att genomföra och att förändringar förändrar och förbättrar villkoren för välfärd och tillväxt.
World Economic Forum (WEF) rangordnar 139 länder i ett konkurrenskraftsindex. Östersjöländerna klarar sig bra. Faktum är att fyra av de tio mest konkurrenskraftiga ekonomierna i världen finns runt Östersjön (Sverige 2:a, Tyskland 5:a, Finland 7:a och Danmark 9:a).
Det är inte bara det den västra delen av havet som mår bra. Trots att deras demokratier är relativt unga har de flesta av de före detta kommunistiska Östersjöstaterna nyligen visat tecken på imponerande och inspirerande nivåer av politisk mognad.
Det handlar dels om hur Polen hanterade Smolensky-katastrofen, då en stor del av landets politiska ledning omkom i en flygolycka. Det handlar också om hur Estland, Lettland och Litauen med tuffa åtstramningsåtgärder framgångsrikt hanterat finanskrisen. Deras befolkningar var beredda att bära på den kortsiktiga bördan för att på medellång och lång sikt kunna kamma hem vinsten. Reformer för ökad konkurrenskraft, före, under och efter krisen, har lagt grunden för framgångsrika resultat. År 2011 åtnjöt Estland den högsta tillväxttakten i EU, med åtta procent.
Det faktum att den övergripande bilden ser ganska bra ut innebär dock inte att vi bör slå oss till ro. För precis som den osynliga mur som tidigare delade Östersjön itu har försvunnit, har många av de hinder som tidigare delade upp världen försvunnit.
För några decennier sedan bestod den avancerade världsekonomin av ca en miljard människor.
Nu är det fyra eller fem miljarder människor som deltar i den globaliserade ekonomin, som konkurrerar med oss om jobb och tillväxt. Merparten av världens tillväxt sker nu i det vi brukade kalla tredje världen.
Detta kräver att Europa som helhet vidtar åtgärder för att öka sin tillväxtpotential, genom att öppna upp marknader, göra dess ekonomi mer flexibel och dynamisk och investera i utbildning och FoU. Det är min förhoppning att Östersjöstaterna kan och kommer att leda vägen för resten av Europa när det gäller att hantera denna utmaning.
Varje nation bör förbättra där det släpar efter. Och vi bör alla sträva efter att bygga vidare på det kluster som vi har skapat genom att ytterligare öka öppenheten mellan staterna, och genomföra ytterligare reformer. Det gäller Sverige och det gäller andra länder. I en föränderlig värld måste samhällen kunna förändras och utveckla mer av den dynamik och det nytänkande som lägger grunden för välfärd. Det har den nordisk-baltiska delen av Europa visat och det måste vi visa också inför oss själva.