Sveriges medlemskap i Nato har kommit att bli en självklar del i vår grundläggande säkerhet. Tillsammans med europeiska länder, Kanada och USA formas genom Nato en säkerhet som är övergripande och föregriper var och en som planerar aggression mot någon av medlemmarna. Förtroendet till alliansen är viktig inte bara för medlemmarnas säkerhet utan också för våra fienders klarhet över att ett angrepp mot ett land är ett angrepp mot alla och innebär att man möter den starkaste försvarsförmåga som demokratier någonsin har haft.
Utanför Nato riskerar man som Ukraina att falla i krigets tragedier och hot mot frihet. Sverige har ett ansvar liksom alla andra medlemsländer att bidra till både stabilitet och förtroende till alliansens förmåga att agera gemensamt. Sverige behöver en Natopolitik som är stark och tydlig och inte lämnar något tvivel om vår delaktighet i alliansen. Det är viktigt för vår försvarsplanering, för våra grannars försvarsplanering och för utvecklingen av hela den europeiska säkerhetsstruktur som nu är under väg, i skenet av Rysslands hot mot Europa och de tveksamheter som Trump skapar vad gäller USA.
Det är därför ingen liten nyhet när SSU säger att man vill att Sverige ska lämna Nato. Det kan lätt viftas bort med att vad ett ungdomsförbund säger inte har någon omedelbar betydelse. Men så lätt är det inte av tre skäl.
För det första innebär det att ett rödgrönt regeringsalternativ under Magdalena Andersson som statsminister präglas av betydande osäkerheter om det som i dag är fundamentet för svensk säkerhetspolitik. Två av tre partier av de rödgröna är emot Nato-medlemskapet, om än man i dag väljer att svälja det med tystnad.
När SSU nu aktivt vill att Sverige ska lämna innebär det att heller inte S är obrutet i sitt stöd för Nato-medlemskapet utan i värsta fall riskerar att falla tillbaka i det synsätt som präglade Socialdemokraterna bara veckorna innan verkligheten tvingade fram ett uppbrott från decennier av säkerhetspolitisk illusion. SSU kommer att driva denna fråga och det riskerar att öppna upp en bredare debatt även i S där motståndarna under en tid varit tysta men säkerligen hållit fast vid tron på att den som står utan gemensam säkerhet är mindre utsatt för aggression och krig.
Det finns i svenska medier en nästan genetisk beundran eller respekt för socialdemokratisk utrikespolitik som inte har någon grund i verkligheten.
Neutralitetspolitiken gjorde aldrig Sverige vare sig säkrare eller till en större internationell kraft för fred. Tvärtemot den socialdemokratiska historieskrivningen har Sverige aldrig varit någon kraft för fred eller nedrustningsförhandlingar. De nedrustningsförhandlingar som genomfördes framförallt under 1980-talet, och som ledde till resultat både för konventionella vapen och kärnvapen, var förhandlingar som fördes mellan de två blocken, mellan Sovjetunionens och de kommunistiska regimernas Warszawapakt och de demokratiska ländernas Nato. Och där stod Sverige utanför och utan inflytande.
Däremot drev svenska socialdemokrater under 1980-talet en ensidig nedrustningspolitik som om den varit framgångsrik hade kunnat underminera eller försvara Västs förhandlingar med Öst om en ömsesidig nedrustning. Och hade den ensidiga nedrustningen blivit till verklighet hade Sovjetunionen kunnat bestå och upprätthålla sin makt och sin kontroll över Östeuropa.
Under lång tid vägrade man att kritisera Sovjetunionens ockupation av de baltiska länderna och hävdade att krav på demokratiska val i Östeuropa var ett återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet.
Längre bort i världen stödde man inte demokrati utan socialistiska diktaturer som förtryckte och torterade och fördjupade fattigdom genom planekonomi och statskontroll över hela samhället. När man tvingades ändra sig om de baltiska nationernas rätt till frihet var det motvilligt och med dubbelspråk om att de egentligen inte ville något mer än kulturell självständighet.
In i det sista bekämpade man tanken på ett svenskt medlemskap i EU och var under lång tid delade i uppfattningen om man skulle vara medlemmar eller ej även efter medlemskapet. Socialdemokraterna ställde genom sin utanförskapspolitik Sverige utanför inflytande över den europeiska utveckling som i grunden hade en avgörande betydelse för svensk ekonomi och svensk säkerhet.
Trots att Ryssland invaderat Georgien 2008 och ockuperade delar av landet samt hade trupp i ibland annat Armenien och Moldavien gick Socialdemokraterna 2010 till val just tillsammans med de andra rödgröna på kravet att alla amerikanska trupper över världen skulle dras tillbaka till USA, trots att dessa trupper till skillnad från de ryska var där på värdlandets inbjudan för att bidra till dess säkerhet. Något krav på att Ryssland skulle dra tillbaka trupper förde de rödgröna inte fram. Hade den rödgröna agendan blivit till verklighet hade Europa stått öppet för Moskvas aggressionspolitik.
Den osäkerhet som nu skapas av SSU om Socialdemokraternas politik får med all säkerhet inte någon konsekvens nu i form av några andra beslut nu än de som är fattade men de skapar tillsammans med vetskapen om Vänsterpartiets och Miljöpartiets motstånd till Nato en osäkerhet om hur en rödgrön regering kommer att agera i Nato och i Europa.
För det andra innebär de motsatta uppfattningarna inom den rödgröna kartellen och inom S att andra länder kommer att se en osäkerhet om Sveriges framtida inriktning. Om S blir regeringsparti blir SSU det ledande regeringspartiets ungdomsförbund med den inverkan det på sikt enligt utländska bedömare kan ha. Det skapar en osäkerhet bland andra länder om Sverige om Sveriges stöd för Nato och vår roll inom alliansen.
För det tredje öppnar det upp för en rysk påverkanspolitik som riskerar att göra SSU till en kraft för andras intressen. Ett ungdomsförbund har normalt inte någon omedelbar påverkan på den förda politiken men formar den politik som växer fram i ett politiskt parti.
De som i dag leder SSU och sitter i dess styrelse, kongressombud och andra kommer att om tio år ha ledande befattningar i Socialdemokraterna. Det innebär att det som vid en rödgrön regering kommer vara det ledande regeringspartiets ungdomsförbund blir en bas för att ifrågasätta Sveriges långsiktiga åtagande i Nato. Säkerhetspolitik måste vara trovärdig och långsiktig. SSU skapar nu en långsiktig osäkerhet om Socialdemokraternas framtida inriktning som kan förstärkas genom rysk påverkanspolitik.
Det hjälper inte att SSU som motiv till sitt Nato-motstånd hänvisar till Trumps opålitlighet. USA har inte sagt något annat än att man står fast vid alliansens åtaganden. Det var S som till alternativ till Nato-medlemskapet ville ha bilateralt försvarsavtal med USA, inte de Natovänliga partierna. Europeisk säkerhetspolitik måste förvisso stärkas men det måste ske inom ramen för Nato, något annat är inte möjligt och en förutsättning för att USA ska vara tydligt med sitt engagemang. Natos europeiska ben måste nu stå starkt, inte ifrågasatt.
För Socialdemokraternas egen del kommer SSUs besked nu kräva tydliga besked som så gott som möjligt kan minska den osäkerhet som nu skapas.
För den som vill att Sveriges säkerhetspolitik ska vara långsiktig skapar nu motsättningarna inom socialdemokratin en osäkerhet som kommer att påverka valdebatten fram till 2026 och den säkerhetspolitiska debatten därefter.
I den tid vi lever i, präglad av konflikter och hot, måste säkerhetspolitiken tas på allvar. Det är inte osäkerhet om Sveriges roll i Nato som bidrar till europeisk stabilitet och säkerhet. Det gäller inte minst i ett läge där norra Europa, Arktis och Östersjöregionen står inför ökade spänningar. Sverige bör vara en ledande kraft för den stabiliteten och säkerheten, inte en söndrande eller ifrågasättande. Vi bör vara en ledare för att ge stöd till Ukraina genom den gemenskap Nato skapar. Inte ställa oss vid sidan och försvaga Europas försvar.