En förmiddag som i Sverige präglas av partiledardebatt, i Bryssel kommer bland annat frågan om ny chef för ECB att avgöras. Under förmiddagen slutför jag också arbetet med ändringsförslag till parlamentets rapport inför det åttonde ramprogrammet för forskning.
Partiledardebatten har föregåtts av spekulationer som närmast liknar fotbollsmatcher. Olika förmenta retorikexperter har intervjuats om slagteknik och om form samtidigt som andra har vittnat om att det här kan bli kul och att den ene eller den andre kan förlora. Viktigare är kanske att se på de alternativ som synliggörs genom denna debatt.
En intressant del i detta är påståendet om att välfärden håller på att urholkas. Det är ett påstående som är intressant i ett samhälle där alla inkomsttagare har fått en skattesänkning som motsvarar minst en månadslön. Deras välfärd har inte minskats. Det har ej heller den offentliga välfärden i ett land där kommunerna går med överskott och där staten skiljer sig från alla andra länder i Europa genom exceptionellt starka statsfinanser. Möjligtvis har politikers möjligheter att bestämma över människors välfärd minskat genom övergång från bidragsberoende till sänkta skatter för låg- och mellaninkomsttagare. Ett minskat bidragsberoende borde normalt inte anses vara minskad välfärd men minskade bidrag anser socialister och andra automatiskt är en svaghet. Det är noterbart att både S och SD tycks ha denna utgångspunkt för debatten.
Den andra delen är socialdemokraternas beroende av Sverigedemokraterna för att ha ett inflytande i den politiska processen. Det handlar inte bara om att S inte kan rå för att SD stöder socialdemokratiska förslag utan också om att man utnyttjar den parlamentariska situtationen för att blockera eller hota blockera med hjälp av de röster som SD har. Det kom tydligt till uttryck idag när SD företrädare föreslog en samordning av budgetsynen. Det blir intressant hur mycket S utnyttjar den gemensamma syn på välfärd som innebär att man anser att minskade bidrag är ökad fattigdom.