Det är illusioner och myter som förvärrat och försvårat den flyktingpolitiska debatten i vårt samhälle. Illusioner som sätter bilden av att invandring och många nyanlända inte innebär vare sig ekonomiska eller sociala problem. Myter som sprider skrönor om både invandrares brottslighet och om våldet mot invandrare. Problemet med både illusionerna och myterna är att de desinformerar och försvårar en saklig debatt. De döljer de problem som finns eller underlättar för dem som vill förstora dem.
Det är tragiskt att läsa om hur militanta rasistiska grupper på Stockholms gator vill ge sig ut för att misshandla unga flyktingar. De måste bekämpas med rättssamhällets fulla kraft och förmåga.
Det är lika tragiskt att läsa om hur rättsapparaten inte har förmått att hantera brottslighet bland unga flyktingar och bland invandrare. Istället för att rättsapparaten straffar dem som är skyldiga och ser till att skydda människor från dem fortsätter deras brottslighet samtidigt som den drabbar hela gruppen invandrare och flyktingar och inte den lilla gruppen skyldiga. Dessutom innebär det att invandrare som utsätts för andra invandrares eller flyktingars brottslighet blir både rättslösa mot dem som begår brott samtidigt som man döms i fördomarnas korrupta rättssystem.
Jag har tidigare skrivit om hur flykting- och invandrardebatten har kidnappats av de främlingsfientliga och blockerats av dem som inte vill se några problem. När jag i våras skrev om det i Svenska Dagbladet fick jag advokatsamfundets ledning på mig eftersom detta samfund ogillar att man tillämpar rättsstatens regler och gärna vill blockera debatten om problemen, vilket gynnar dem som vill kidnappa debatten och döma alla.
När debatten polariseras på det viset försvinner både nyanser och verklighet. Och eftersom den normale medborgaren ser den brottslighet som polis och media ogärna rapporterat om får skrönorna och myterna som dömer gruppen invandrare både stöd och vingar. Samtidigt förhindras inte den brottslighet som finns och det leder till att den lever sitt eget liv.
Det är tragiskt att invandrade kvinnor, och män, drabbas av en brottslighet eller ett förtryckt som de bör finna en fristad ifrån i vårt land. Det är tragiskt när unga kvinnor och män allt mindre vågar vara i det offentliga rummet i vårt land. När invandrarkvinnor inte vågar välja sitt eget liv. När man inte vågar gå genom centrum eller ensam hem. Det är inte bara ett nederlag för det öppna samhället utan ett misslyckande för rättsstaten.
I höstas skrev flera tidningars ledarsidor och nyhetsredaktionerna om att Sverige var ett land där flyktingförläggningar sattes i brand, med en bildsättning att rasism och främlingsfientlighet tog över vårt land. Redan då men än mer nu visade det sig att bränderna till en stor del orsakades på flyktingförläggningarna. Men i bilden av att det var de främlingsfientliga som satte landet i brand kände säkerligen många extremister medvind. För dem blev det en legitimering av våld mot flyktingar när det ansågs att det redan skedde i stor skala.
Mediedramatiken uppmuntrade en debatt som var fel från alla håll. Den gav vind i ryggen för dem som älskar hatet och våldet och den gav ytterligare kraft åt dem som vill förneka problem. Problem var bara något som framställdes av främlingsfientliga och stod emot bilden av den gode flyktingen. Nu har mediedramatiken t vänt och ger därmed en bild av att alla myter som odlades var rätt. Så är det inte eftersom de allra flesta flyktingar håller sig till lag och rätt.
Men bland flyktingar finns både hat och hot, där finns kriminalitet och där finns våld. De som har flytt flyr från ett klimat där allt detta har funnits har självfallet präglat många som har flytt. Det ska bekämpas på sina egna meriter, genom att det kommer upp i ljuset och genom att rättsstatens regler gäller dem som begår brott, oavsett varifrån man kommer eller vem man är. Det innebär inte att flyktingar är en kriminell grupp, de flesta har ju flytt från våldet och hatet liksom rättslöshet och kriminalitet.
Tron eller fördomen att den som har kommit från ett annat land är kriminell är en myt som många älskar. Då glömmer man alla dem som håller igång vår sjukvård, omsorg, våra transporter, forskning, städning och mycket annat. Men tanken att det inte skulle finnas problem bland en stor och omfattande grupp av människor som kommer till ett helt annat samhälle är naiv och en illusion. I gapet mellan myten och illusionen får gatans parlament sin drivkraft samtidigt som handlingskraften att hantera problemen försvagas.
Debatten om ensamkommande flyktingbarn bär samma prägel. Illusionen säger oss att det är små barn som kommer ensamma på flykt över många gränser. Även om dessa finns är de allra flesta ensamkommande unga män i en ålder som vi i det svenska samhället normalt inte brukar beteckna som barn. De är under 18 år om de uppger rätt ålder, vilket inte alltid är fallet, och faller snarare under beteckningen tonåringar eller unga vuxna män.
När en stor grupp unga män kommer ensamma, isolerade från ett socialt sammanhang men ofta från samhällen med den sämsta kvinnosynen, så blir det ett socialt problem. När omfattningen och dominansen av unga män är så omfattande att den påverkar den demografiska balansen blir problemet självklart än större. I några årskullar har vi idag ensamkommande unga män som motsvarar det som en gång var en värnpliktskull. En del av dem är över 18 men genom att säga att man är under 18 så undkommer man den asylhantering som av något skäl inte tillämpas på den 17-årige.
Det finns skäl att diskutera hur mottagandet av unga människor ska fungera i förhållande till asylrätten och klart är att Sverige har valt en egen väg som skapar sina egna problem. Det finns också skäl att diskutera hur åldersfrågan ska diskuteras och bedömas och vad den ska leda till för konsekvenser, både vad gäller straff och uppehållstillstånd. Det finns dessutom skäl att diskutera hur de unga män som vi anser omyndiga får agera fritt utan några större kontroller, till exempel på badhus eller ute i mörkret.
Men det som gäller alla de problem som vi nu ser, omfattningen av flyktingvågen, panikinbromsningen, den mörkning som funnits av problem och kriminalitet liksom hanteringen av ensamkommande unga män gäller en enkel regel som bidrar till att lösa många problem. Det är att konsekvent tillämpa rättsstatens regler och upprätthålla rättsstatens institutioner. Precis som bör vara fallet mot extrema grupper som fulla av hat mot flyktingar vill skippa rätt genom upplopp.
Det får inte finnas några fredade områden där kriminalitet får husera. Det drabbar alla dem som utsätts för brottsligheten och det är framförallt människor som invandrat och flytt. Det får inte leda till att de regler och krav vi har vad gäller kvinnors rätt blir relativa. De som begår brott och bryter mot regler ska dömas och straffas, inte bara för att skydda andra från deras brottslighet utan också för att fria alla andra som annars döms bara på grund av att de tillhör gruppen invandrare. Genom att döma och straffa sätter vi också de gränser som ska gälla i vårt samhälle.
Och självfallet ska frågan om uppehållstillstånd vara en del av denna bedömning. Sverige ska vara ett land dit flyktingar kan fly från det som de flydde ifrån. Sverige ska vara en rättsstat som skyddar var och en och som straffar varje person som begår brott mot sina medmänniskor.
Frågan om ålder får inte vara ett sätt att fly ansvaret för brott. Frågan om asylhantering måste följa rättsstatens regler och inte bero på politiskt godtycke, det må vara välvilja eller dagens panikartade slutenhet.
Det är klart att mediedramatiken och frånvaron av kritisk granskning och en öppenhet för att rapportera om problem har lett till att många känt att problem har sopats undan. Men än värre är att vi har förlorat möjlighet att diskutera och hantera dem. Det har mer än något annat gynnat de krafter som är invandrarfientliga och främlingsfientliga. Samtidigt har de problem som funnits kunnat värka in i vårt samhälle och i människors egen bild och lett till att gruppen invandrare stigmatiserats av de brott som trots allt är fåtalets.
Det är klart att polis genom att anpassa sig till det som känts som det korrekta har bidragit till detta. Det är också självklart att brottslighet i sig inte kräver att vi knyter den till etnicitet. Men den ska leda till insats, domstol och straff.
Och det är klart att politiken påverkats av mediedramatiken, framförallt bland dem som ser mediedramatiken som det politiska slagfältet som sådant.
Det är också klart att de främlingsfientliga hatar öppenheten och ljuset. Deras myter och skrönor känner på mörkret. De vill hellre få klartecken för att döma alla flyktingbarn genom gatans våld än att erkänna att de flesta som flytt och invandrat är en viktig och oumbärlig del av vårt samhälle. Och de vill hellre att vi stänger gränser än håller dem öppna för dem som är flyktingar eller som kommer till ett jobb. Öppenhet och rättsstat är en bra utgångspunkt för varje civiliserat samhälle.