Det är ständigt en glädje att lära känna en ny människa. Som medarbetare kommer man varandra närmare och lär sig kvaliteter och dimensioner om en person som sträcker sig bortom de första intrycken. Det är ett privilegium.
Just därför är det en sorg och en tragedi när en vän man känner och har haft glädjen att se hans fulla förmåga och kvalitet går bort. Per Ericson, nu senast medarbetare på Svenska Dagbladets ledarsida, och tidigare en gång medarbetare med mig på Moderata Samlingspartiet, gick i onsdags bort efter en kort tids sjukdom. Det känns, som hans kolleger på Svenska Dagbladet skriver, ofattbart och grymt när en människa går bort i 42 års ålder med en familj som förlorar många år med honom.
Per förenade med lite bus i tanken det anarkoliberala, något som snarare var det klassiskt liberala, med en kristen känsla och personligt djup. Men han var aldrig vare sig dogmatisk eller trosviss. Han var en tänkande människa, med ett stort och rörligt intellekt och ett hav av kunskap och bildning. Social känsla som var en konsekvens av att han helt enkelt var en god människa i dess rätta och allra bästa bemärkelse, inte en som ville lägga andras liv till rätta. Aldrig eftergiven men heller aldrig kompromisslös eller oförstående inför andra och vad som var möjligt. Alltid med integritet.
Han visade att starka ideal och principer kan förenas med både mjukhet och engagemang om det verkligt viktiga, vänner och framförallt familj. Man måste inte välja mellan teori och praktik. Man kan låta praktik och verklighet bli en konsekvens av idéer, medmänsklighet och ett starkt intellekt
Det känns tråkigt, ledsamt och sorgset att en sådan person nu gått bort. I all hans lågmäldhet tillhör han dem som gjorde skillnad genom att hålla tankar och idéer i kraft.