Det finns två i grunden helt skilda olika frågor som har blivit så tabubelagda att diskutera och att ha en mening om att förnuftet verkar ha försvunnit. De har gjorts till projektioner för avgrunden mellan gott och ont, mellan intolerans och främlingsfientlighet å ena sidan och omtanke och tolerans å andra. Som så ofta när så görs är det en konstlad skiljelinje och en artificiell tabustämpel.
Det är sant att intoleranta och främlingsfientliga personer definitionsmässigt är emot, föraktar eller ogillar både tiggande romer och muslimer samt är intensivt emot böneutrop från moskéer.
Men det självklara faktum att intoleranta och främlingsfientliga personer är intoleranta och främlingsfientliga innebär inte att det är fel att vara kritisk mot att tiggande institutionaliseras eller att den svenska stadsmiljön ska präglas av religiösa böneutrop.
De som är intoleranta och främlingsfientliga är emot både romer, muslimer, moskéer och utlänningar i vilket fall som helst. Det innebär inte att man inte kan vara både tolerant, öppen för människor från andra delar av världen, olika religioner och mångfald, liksom bry sig om människor i tragiskt utanförskap och i fattigdom, och ändå vara emot omfattande och organiserat tiggeri och som nu i det andra fallet böneutrop.
Om vi börjar med tiggeri. Själv har jag svårt att förstå att det är ett uttryck för omtanke om människors väl att man envetet försvarar att människor låses allt djupare fast i ett armod och maktlöshet genom organiserat tiggeri, oavsett om det är kriminella strukturer eller familjer som är de som organiserar.
Min ursprungliga reaktion, när vi såg de första romska tiggarna, de kallades då konstigt nog EU-immigranter, riktade sig emot dem som direkt och redan från början förfasade sig över att det fanns tiggare i Sverige, och att det var romer. Mitt svar på deras och medias frågor var att det faktum att en fattigdom som finns i Europa blev synlig på våra gator inte var det upprörande utan fattigdomen i sig. Tragedin var, och är inte, att vår gatubild påverkas av fattigdomen och av misären vi får se utan att människor lever i ett sådant armod att de hamnar utanför en affär för att tigga.
Men när det blev en allt större omfattning så blev det också uppenbart att det finns andra och större krafter än själva armodet. Problemet med fattigdomen blev att fattiga människor utnyytas och låses fast i förnedring. Det finns de krafter som utnyttjar armodet. Tiggeriet blir då i slutändan bara just en utanförskapssituation varifrån ingen utväg finns och där den mänskliga förnedringen blir konstant. Föräldrar, syskon, barn och fortsatt så. Det finns ingen social omtanke i att värna ett tiggeri som binder människor fast i en social stigmatisering som man inte kommer ur och som hindrar förändring. Det är en överhetens attityd att tro att välfärd är att få tigga.
På grund av omfattningen av tiggare växer även andra problem, som vidhängande kriminalitet, hot, utpressning samt levnadsförhållanden som inte är förenliga med rimliga sanitära krav. Även här har jag svårt att förstå vari den sociala empatin ligger i att försvara tiggeriet för den fattige tiggarens skull. En livssituation ur vilken ingen förändring finns ut från armod och förnedring är inget att försvara. Det är med all respekt både ytligt och cyniskt att försvara en verksamhet som håller kvar människor i ett sådant liv. Och det är ytligt att mena att man värnar deras sociala välfärd.
Det är vare sig intolerant, asocialt eller främlingsfientligt att vilja bryta den typen av social ordning. Trots alla svårigheter som är förknippade med att söka skapa bättre livsförutsättningar för romer från Rumänien och Bulgarien är det likväl så att tiggandet och beroendet till hänsynslösa grupper gör de flesta bättre alternativ chanslösa.
När det gäller böneutropen har det självfallet att göra med islam. Det är nämligen i islam denna tradition finns. Men det innebär inte att man har något emot islam eller diskriminerar islam genom att säga nej till offentliga böneutrop i det svenska samhället. Det svenska samhället har sin grund i kristenhet, en kristen kultur samt kristna traditioner som har kommit att bli en del av det sekulariserade samhället. Många av de kristna traditionerna har dessutom i sin tur traderats från ännu äldre traditioner.
I vår stadsmiljö har vi inte religiösa symboler, vare sig i form av kristna, judiska eller muslimska. Religionen är den enskildes sak. Den är en del av vårt privata liv. Vi uppsöker om vi vill kyrkan, synagogan eller moskén. Det är där vi tillber och det är där vi utövar vår religion och uttrycker vår tro.
Det har då sagts lite spetsfundigt att vi ju har ju klockringningar. Men för det första är detta en del av det svenska samhället sedan tusen år tillbaka. Det har kommit att prägla land och stad som en annons om tid från tider då religionen verkligen var både närvarande överallt och påträngande i form av kyrkoförhör och obligatorisk kyrkogång.
Det är svårt att på allvar hävda att en klockringning, inför kvällen eller inför mässan en söndag i sig är ett påtvingande religiöst uttryck som någon oavsett tro har anledning att reagera emot. De som har kommit hit har kommit till ett samhälle där detta varit det normala, inte ett uttryck för påträngande religion. Det har genom århundraden blivit en tradition utöver den religiösa. Det är en del av vår sekulariserade vardag där kyrkan inte bara kom att vara religionens centrum utan också en del av stadens eller bygdens administration.
Det är artificiellt och ytligt att hävda att motstånd mot böneutrop är ett uttryck för islamofobi eller intolerans. Jag känner mig inte det minsta islamofob eller intolerant. Jag vill att Sverige ska kunna vara ett öppet samhälle och öppet för människors olika tro och sökande. I Sverige finns kristna som är protestanter, katoliker, pingstvänner och många fler, liksom judar av mer eller mindre ortodoxt eller sekulärt slag, liksom muslimer av olika riktningar och en mångfald av annan tro och övertygelse. Den frihet som är vår innehåller denna frihet.
De som har kommit till oss från andra delar av världen har berikat vårt samhälle och är en del av det svenska samhället. Men det innebär inte att vi, och det är alla vi, i det svenska samhället måste säga ja till böneutrop som en ny företeelse, från samhällen där religionen inte alls förenas med det sekulära utan påkallande, av samma skäl som vi i dag har vare sig obligatorisk kyrkogång, husförhör eller krav på att tillhöra svenska kyrkan för att bli lärare.
Det sekulära samhället tillåter allas tro men är likväl sekulärt. Det motverkas inte av att kyrkklockorna signalerar tiden som de har gjort i århundrade efter århundrade och som vi har vuxit upp med, det förändras heller inte av julskyltning eller skolavslutning.
De som lite lustigt nu i sin iver att vara liberalast och tolerantast säger att då kan man ju skriva om böneutropet så det bara blir ett rop visar bara att de försöker tävla, och då är man sällan vare sig tolerant eller öppen mot andra. Och det är de ju inte, de är moraliskt fördömande mot dem som inte tycker som dem i denna fråga. Toleransen bör förenas med respekt för andra och för varandra.