För min del blir jag trött av alla dem som häver ur sig förakt mot medier och allra oftast public service – vilket är en struktur som andra medier i ett fritt samhälle är i allmänhetens tjänst men som har sina rötter i en offentlig struktur – så fort en kritisk kommentar riktas mot ett program eller hur en bevakning är gjord.
Medier är inte som regel vänstervridna eller slafsiga men däremot finns det i ett fritt samhälle dem som bevakar och rapporterar om samhälle och politik utifrån sina värderingar eller perspektiv. Och det finns tyvärr en betydande brist på självkritik mot den egna gärningen jämfört med de stolta deklarationer man ställer upp för verksamheten och berömmer sig av. Det gapet är ibland mycket stort och ibland väldigt litet. Men det blir i en verksamhet med människor alltid ett litet gap. Det är för att balansera detta som vi har fria media. Inte för att DN, SvD, SvT, SR, AB, GP, SDS, NA, UNT, VLT och också vidare själva har rätt utan för att mångfalden balanserar och konkurrensen ställer krav.
Paradoxalt nog tillämpar mediernas företrädare samma logik om ofelbarhet som nationalistiska och populistiska debattörer kräver, och därför fördömer när de inte anser rapporteringen avspeglar deras sanning.
Tidningar är inte ofelbara, journalister och som de gärna vill kalla sig ibland ”murvlar” är inte objektiva och ofelbara yrkesmän som bara gör ett praktiskt hantverk, som det ibland beskrivs, och ständigt söker en sanning som finns där.
För det första är det inte alltid säkert att det finns en sanning utan olika perspektiv på vad som sker – oavsett att vatten kokar vid 100 grader – för det andra är journalister inte objektiva agenter i en vilsen värld där blott de kan lägga desinformation åt sidan. Ibland, och allt för ofta, blir de en del av desinformationen. Att kritisera detta är inte att kritisera fria media eller pressfriheten utan att understryka dess betydelse.
Ett exempel på detta i all sin enkelhet är rapporteringen om det påstådda våldet i Europaparlamentet där ett antal medier kablade ut att Alice Teodorescu Måwe hade med fysiskt våld angripit en medarbetare på Vänsterpartiets kansli i Europaparlamentet, vilket denna person sedan med stöd av sin kansliledning polisanmälde. Självfallet vet vi inte, och ej heller jag, vad som faktiskt hände, men det visste ju än mindre då de medier som kablade ut nyheten.
En enkel rimlighetsanalys då, liksom nu, hade kunnat börja i frågan vilken sannolikhet eller rimlighet som ligger i att personen ATM skulle med fysiskt våld angripa en för henne okänd person som är medarbetare till en Vänsterpartist? Utan att gå in på termer av fysisk styrka eller personligt våldskapital, hur rimligt är det på en skala från till 10? Och även om vi adderar till tanken att ATM skulle förknippas med ett våldskapital riktat mot andra; varför med våld angripa en medarbetare till en vänsterpartistisk ledamot?
Och så klart, omvänt, hur sannolikt eller rimligt är det att våldet utgår från en person som tillhör en aktivistisk rörelse där vi sett olika former av antisemitism och hotfulla utfall mot andra med motsatta uppfattningar? Från samma skala?
Vi vet att det inom V finns en aggressiv aktivism och en ständigt återkommande hyllning till det som kallas revolutionärt våld?
Det innebär ju inte att vi vet ett skvatt om vad som faktiskt hände, men vi kan ju själva värdera sannolikheterna. Och det borde ju självfallet de som publicerar, från journalister till redaktionssekreterare och ansvariga utgivare göra innan de publicerar vad som blir en offentlig anklagelse mot ATM för att ha utövat våld mot en för henne okänd person.
Det borde rimligtvis lett till en viss försiktighet, vilket nu i alla fall till en del visar sig ha varit berättigad när det från företrädare för Europaparlamentet utifrån bilder på övervakningskameror ges en annan bild än den som först kablades ut.
Oförmågan att kritiskt granska källor och kritiskt granska sig själv leder inte till god journalistik. Det är för att balansera varje enskilt medias brister och skilda perspektiv som vi har pressfrihet, inte för att pressen har rätt utan för att den måste få ha fel och kunna balanseras av andra. Rätt snart visade det sig att andra medier tagit det lite lugnare och gav en annan bild.
Därför är det tröttsamt med den svans som ser kritik som denna som en kritik som dömer ut medier överlag och det är samtidigt tröttsamt att ständigt höra ofelbarhetens lovsång från mediers företrädare. Ni är inte ofelbara. Ofelbarhetens illusion är tvärtom en fara och en brist. Just felbarheten liksom de många perspektiven av åsikter är, förutom den grundläggande rätten att yttra sig, ett avgörande viktigt skäl för press- och mediefrihet.