[BILD1]På DN debatt i dag bemöter Klas Eklund och Lars Heikensten ett inlägg som Svenskt Näringslivs chef Urban Bäckström gjorde några dagar tidigare.
Eklund och Heikensten anser att dagens mål om 2 % i de offentliga finanserna är avgörande viktigt, med risk för ett nytt budgethaveri av borgerligt slag om man ändrar det, skriver de två tidigare socialdemokratiska departementstjänstemännen, som faktiskt var med, även om det inte var de som hade ansvaret, när de beslut togs som ledde till att de svenska offentliga utgifterna rusade i väg från mitten 1980-talet.
Heikensten och Eklund tillhör de ekonomer som jag har störst respekt för men just därför är historieskrivningen i detta sammanhang viktig.
Även 1990-talets socialdemokratiska regeringar har i efterhand tvingats erkänna att det var utgiftsaccelerationen och inflationspolitiken under 1980-talet som ledde Sverige in i krisen som började slå ut 1990, långt innan den borgerliga regeringen tillträdde. Och medan de automatiska utgifterna växte i snabb takt, medan inkomsterna sinade på grund av vikande konkurrenskraft, kastade socialdemokraterna, då under Allan Larsson in sina krispaket, ett år innan den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1991. Det är svårt att hävda att det var borgerliga beslut som förde in Sverige i krisen.
Man kan förvisso diskutera hur den borgerliga regeringen borde ha hanterat budgetsituationen. Många ekonomer brukar glatt hävda att den både borde ha utövat en starkare budgetdisciplin men inte stramat åt så mycket som man gjorde.
Det är två oförenliga ståndpunkter, vilket inte innebär att budgetpolitiken kunde ha varit mer målmedveten från början, med mer ambitiösa sparpaket som hade skapat större stabilitet. Men poängen att det är koalitionsregeringar som mer än andra behöver kritstreck av det slag som Eklund och Heikensten talar om är inte rättvis.
Utvecklingen av budgetunderskottet accelerade långt innan de de borgerliga tog över, och kunde fatta några beslut, och höll redan på att minska när socialdemokraterna kom tillbaka, det var som värst 1993 vilket ju indikerar att något hände under den borgerliga mandatperioden.
Den viktiga frågan nu är en annan. Nämligen om det är rätt med 2 % överskott i de offentliga finanserna. Författarna tycks nämligen varva uppfattningen med att man behöver ett kritstreck, vilket jag håller med om, för de offentliga finanserna med att det är just 2 % som man måste ha om inte budgetdisciplinen ska urholkas.
Nu hänger frågan om ett offentligt överskott inte alls ihop med frågan om budgetdisciplin. Man kan ha budgetdisciplin med 1 % i överskott, med 2 % i överskott och med 3 % i överskott. Budgetdisciplinen hänger samman mer med hur tydligt man håller fast vid utgiftstaken, vilket socialdemokraterna under de senaste 5 åren allt mer gått runt, det så kallade budgettrixandet. I den delen blir det offentliga utgiftsmålet rätt meningslöst som kritstreck om det inte svarar mot en utgiftsdisciplin.
Nu är frågan om 2% eller inte dessutom avhängig vad man räknar in i den offentliga budgeten. Om man inte räknar med pensionssystemets PPM-pengar, som ju den enskilde har en direkt privat äganderätt till, så blir dagens 2 % närmare 1 % bara beroende på hur man definierar överskottets innehåll, och den förändringen kommer nu att genomföras, att inte räkna in PPM-sparandet, eftersom Eurostat inte längre accepterar att man räknar ett överskott som offentligt överskott om det inte är offentligt.
Innebär då detta att Sveriges offentliga finanser blir sämre? Inte alls, de blir exakt likadana, eftersom PPM-överskottet aldrig har varit offentliga och inte har varit ett tecken på offentligt överskott, bara en räkneövning som stått kvar för att visa ett större överskott än vad vi har haft.
Även det pensionssystemet i övrigt är i dag intecknat av enskilda rätter som hänger samman med hur länge man jobbat, pengarna finns i fonderna för att garantera framtida pensioner. De är inte upp till det offentliga att besluta om även om man faktiskt förfogar över dem. I andra länder som har en större andel av pensionssparandet utanför det offentligas regi har självfallet lägre överskott eftersom pensionernas överskott ligger i den privata ekonomin. Innebär detta att de offentliga finanserna är sämre för det?
Men den grundläggande frågan om offentliga överskott hänger samman med hur man ser på skuldsättning och offentligt sparande jämfört med privat. En hög offentlig skuldsättning motiverar att man har högre offentliga överskott för att få ner den offentliga skuldsättningen. En låg skuldsättning minskar detta behov.
Det ställer frågan på sin spets: hur garanterar vi bäst morgondagens pensioner och morgondagens välfärd? Genom offentligt sparande eller genom privata investeringar?
Eftersom vi inte långsiktigt kommer att kunna ha en högre välfärd än den som vi skapar är det självfallet de privata investeringarna som är avgörande. Kan vi stimulera dem så att vi får fler jobb, högre produktivitet och ökad tillväxt blir vår ekonomi starkare. Om inte ser vi hur företag och företagande flyttar ut, kapital flyr svensk beskattning och jobben blir för få och för lågt betalda jämfört med vad som sker i andra länder.
Frågan kan också ställas om det är en budgetdisciplin vi har sett som har använt utgiftstak till att sätta dem så högt så att vi under de senaste åren har fått utgiftsökningar som ställer krav på långsiktigt högre skatter i en värld som präglas av en allt tuffare global konkurrens, ökad rörlighet och ökat behov av investeringar som höjer svenska arbeten i värdeskalan.
Vi har i Sverige liksom i andra länder inte bara arbetslöshet utan också företags- och företagarlöshet. Inte nog med det, vi har också vad som skulle kunna kallas en kvalitativ arbetslöshet. Alldeles för många sysslar med arbeten som inte är de som de vill syssla med eller som tar deras möjligheter till vara på bästa sätt. Även det kräver nya investeringar i nya jobb och möjligheter.
Så vad ska vi då göra? Självfallet ska vi ha kritststreck men det kan vara klokt att anpassa nivån på dessa kritstreck utifrån vilken del av ekonomin vi talar om. Det offentliga pensionssparandet måste ligga på en nivå som gör att man klarar framtida pensionsåtaganden. De offentliga utgifterna, alltså stat och kommun, bör ligga på plus/minus över konjunkturcykeln med en budgetdisciplin som bygger på tydliga utgiftstak.
Leder detta till ett utgiftshaveri av det slag som socialdemokraterna ägnade sig åt i slutet av 1980-talet? Och en budgetkris som de borgerliga levde med mellan 1991 och 1994 med de synpunkter man kan ha på hur den hanterades? Nej, faktum är att skillnaden inte blir så stor vad gäller det offentliga överskottet. Det viktiga är utgiftstaken och ramarna, kritstrecken och disciplinen samt att den offentliga skulden hålls på en låg nivå. Dogmatiken ska handla om kritstrecken, inte om procensiffrorna.
En mer nyanserad syn på denna fråga, med de kritstreck som jag nämner här, resulterar i ett offentlig överskott, med eller utan PPM-pengar, men på en något lägre nivå och med utrymme för något mer sänkta skatter. De investeringarna som det kan leda till leder sannerligen inte till budgethaveri men förhoppningsvis till en starkare samhällsekonomi med bättre konkurrenskraft, av det slag som vi förlorade i slutet av 1980-talet. Det finns skäl att akta sig för procentalismen.