När livet i vår närhet möter sin motsats blir även de viktigaste skeenden runt omkring mindre viktiga eller helt enkelt oviktiga. Så har det varit för mig när min Agnetha gick bort efter en lång och modig kamp mot det som inte ens Nobelpristagare kan förstå annat än hur problemet kan beskrivas.
Förhoppningsvis kommer vi om 20 år betrakta cancern som en sjukdom bland andra, samtidigt som vi betraktar vår tids behandling av den som en i det närmaste medeltida metod, med starka gifter som bryter ner det mesta i jakten på de celler som fortfarande är bortom vår vetenskaps förmåga att förstå. Det kräver väldiga personer med livskraft, optimism och omtanke om andra för att leva med detta under år efter år. Och så var det.
Saknad och sorg är liksom kärlek personlig. Det är det som gör dem unika. De upplevs bara av oss själva. Och i det personliga ligger också det som är våra egna känslor. När det overkliga hinner i kapp verkligheten rubbas det mesta. Det som varit det normala, men inte alls så normalt, ersätts av en ny normalitet som präglas av sorg och saknad. Ingen kan ersättas och varje människa lämnar ett tomrum efter sig. De som varit oss närmast lämnar ett större tomrum ju närmare de varit.
Och det får man leva med samtidigt som världen i övrigt inte har förändrats. Den fortsätter och det är där vi finns. Den kräver sin närvaro för att vi ska kunna leva i den. Det gäller vänner och arbete liksom utmaningar och förhoppningar av alla slag. Och så får det gå vidare. Inte som innan men som nu och sedan som sen.
I dag för detta mig till Bryssel och några dagar i parlamentet där möten med vänner som medarbetare och kolleger är en del av nuet. Deras deltagande både tynger och stöder eftersom det är både en start och en påminnelse.
Och världen har inte stått still, även om det tycktes så under några veckor. Den kommer dessutom att förändra sig än mer. Ett nytt fördrag har kommit många steg närmare sitt förverkligande. Irans kärnvapenutveckling är just vad den är, liksom missilproven är prov för att skjuta missiler.
Den här veckan återkommer jag mer direkt till arbetet med finansmarknader, telekomlagstiftning, energipolitiken och utvidgningsfrågorna.
En akut uppgift, som handlar om ett större perspektiv, är lagstiftningen kring de finansiella marknaderna och behovet att de ska kunna ge stabilitet, inte främst genom att de regleras utan genom att de fungerar och ger tillväxt. Kanske kan vi också sätta fokus på de stora problem som utlöste den ekonomiska kris vi nu ser slutet av, nämligen stora makroekonomiska obalanser.
Det har för världens regeringar varit lättare att ena sig gentemot bonusar präglade av lättfärdighet än om de krav som ställs på regeringarna själva när det gäller återhållsamhet med politisk intervention, krav på budgetbalanser samt valutakurser som motverkar sparandeöverskott och underskott. Bonusar som hotar finansiella företags stabilitet borde redan i dag ha varit en uppgift för finansiella myndigheters tillsyn och kan ny lagstiftning bidra till att det blir så är det bra.
En av de viktigaste uppgifterna nu är att utveckla regelsystem för hur budgetpolitik bör se ut även i goda tider, att kreditmarknader inte blåses upp genom politiska stödsystem samt att valutapolitiken både i etablerade och framväxande välståndsekonomier bidrar till handelsbalans istället för obalanser.
Lika viktigt är det att banker kräver ett ansvarstagande av sina ledningar för att kunna klara både goda och dåliga tider.
Det är för mig ofattbart att bankledningar som hellre hållit sig till lagstiftningens mininivåer för kapitaltäckning, och därför tvingats sälja tillgångar när marknaderna har gått ner, inte visste att det går både upp och ner. Det är ett systemfel som beror på att banker har blivit till institutioner som gör att företagsledningar som har riskerat sina företags överlevnad och värden inte ställs till ansvar av sina ägare.
Banker måste bli mindre av institutioner tryggade av det offentliga och mer av företag inom ramen för marknadsekonomins ägaransvar. När de blir en fara för systemets stabilitet får deras ägande lösas in av det offentliga, när de inte klarar sin systemroll. Det är obegripligt att bristen på reserver för att möta risker var så liten att de inte kunde möta en kris av det slag som i alla fall i någon form återkommer vart tionde år. Det är som att lagstiftningens regler ersatte bankernas eget ansvar.
Var det marknadsekonomins fel att det gick som det gick? Självklart var det så. Det är ju marknadsekonomin som tillåter risktagande och mänskliga fel lika mycket som framsteg och förnyelse. Planekonomin tillåter inga andra än den styrande makten att ta risker och förutsätter att inga mänskliga fel begås trots att de är ständigt närvarande. Det är därför den socialistiska ekonomin präglades av en ständig kris och fattigdom, inte en ständigt pågående tillväxt som möter sin omvälvning då och då.
Den kris vi nu ser är i själva verket ett uttryck för det bästa i marknadsekonomin. Det felaktiga och det dåliga ersätts av det nya. Och när vi gått ur denna kris kommer välståndet vara väsentligt högre än när vi gick ur den förra. Och mitt i krisen är vi rikare än vi var får 10 år sedan. Utmaningen nu är att bringa världen tillbaka till det spår av ekonomisk tillväxt som präglat de senaste 30 årens kamp mot global fattigdom.
Det är så vi bäst kan möta hoten från en värld där rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter ständigt står under hot. Kanske mer i dag än tidigare eftersom företeelser som det iranska ledarskapet, demokratins förfall i Ryssland, extremismen som försöker kidnappa muslimska samhällen och diktaturen Kinas växande betydelse utmanar allt det vi ser som självklara delar i ett demokratiskt samhälle.
Det handlar om människors liv och väl. Den stora världens utveckling är viktig även för den lilla. Även om vi inte alltid orkar med den. Och mitt i den lilla världen måste vi orka med också det som ligger bortom den. Kanske inte för världens skull men för vår egen.