Om behovet av nyhetsbrev
Det finns många viktiga skäl till ett nyhetsbrev av detta slag. Ett, och kanske det viktigaste har att göra med utvecklingen av media och journalistiken men också med mångfalden av information i vårt samhälle.
Allt mindre referat av politiken och allt mer referat av makten. Den direkta kommunikation som våra elektroniska media ger håller på att bli en viktig balans till den starka kontroll över information och opinionsbildning som media har.
Detta nyhetsbrev når dig med mina tankar och mina bedömningar. Jag kan redovisa mina uppfattningar och peka på de skeenden som jag tycker är viktiga. Det är inte sållat och uttolkat av någon annan än av dig som läser det. Den direkta kontakt mellan väljare och valda med de möjligheter till opinionsbildning och diskussion som det ger är självfallet viktig.
För media och journalister har det samtidigt blivit allt svårare att sålla och uttolka det som är intressant och viktigt för dig eller mig. Mångfalden av nyheter växer ständigt och det blir inte lättare att kort och enkelt förklara komplicerade skeenden.
Därför refererar man allt mindre vad som sägs och tycks av det politiska livets aktörer och allt mer av den egna uppfattningen om skeendet. En allt vanligare intervjuform är när en journalist intervjuar en annan journalist.
Till en del kan det jag nu skriver sägas vara ett uttryck för det missnöje som förmodligen varje politiker i varje öppet samhälle kan känna. Radio, tidningar och TV förstår inte det fulla värdet av allt det kloka man säger. Och man har ju dessutom så mycket att säga, allt från eventuell tveksamhet gentemot inlagd sylta till behovet av sänkta skatter och en politik för att säkra världsfreden.
Att allt detta i alla delar inte når varje läsare genom varje medium är rätt väl. Det skulle inte bara vara olidligt utan också fullkomligt perspektivlöst. Den politiska debatten är en viktig och central del av vårt samhälle men den är som tur är bara en del av samhälle och debatt.
Men jag tror att det bortom denna plågsamma självinsikt finns ett allvarligt problem som håller på att växa sig allt starkare.
Många journalister har kommit att uppleva det som sin uppgift att just vara det förment objektiva filter som skall tolka och lägga allt tillrätta för medborgarna.
De, sannerligen inte alla men väl en stor grupp, anser att nyhetsförmedling är ett privilegium som tillhör just den som är journalist och att de budskap som når medborgarna av demokratiska skäl skall vara uttolkade och anpassade av journalister så att inga missförstånd kan uppstå hos den enskilde.
Jag glömmer inte när en journalist en gång frågade mig om den fara för demokratin som han såg i en ökad användning av elektroniska media som når människor direkt, utan att ta vägen över tillrättaläggande journalister.
För allt fler media har det blivit viktigare att sätta sin egen agenda på nyhetsförmedlingen än att för läsaren referera den politiska debattens olika inslag. Det finns i sig inget fel i detta men man bör vara medveten om att det kan påverka mediernas förmåga att referera det som andra säger, när man själv blir en aktör.
På det viset blir nämligen en viktig del av journalistiken inte ens ett filter utan en avsändare i sig själv som når läsaren utan filter och kritisk prövning.
En allt vanligare intervjuform är när en journalist intervjuar en annan journalist. Och varje nyhetsprogram eller nyhetssida håller sig numera med en kommentator eller med kolumner som utger sig för att vara Analys, Insikt, Utsikt eller vad det än kan vara men som likaväl kan vara personliga uppfattningar snarare än djuplodande och kunnig analys i publikens tjänst som kan vara bra komplement till den refererande journalistiken.
Ta de politiska kommentatorerna i TV´s eller radios olika nyhetsprogram, som ett exempel. Det finns ingen som analyserar eller kommenterar dem. Men att ifrågasätta deras obundna och objektiva roll behandlas som ett misstänkliggörande inte bara av goda syften utan av den fria pressen som sådan.
Självfallet får denna utveckling mot en egen mediaagenda ett särskilt genomslag genom av att en så stor del av journalistkåren enligt både maktutredningen och SOM- institutet domineras av vänsterblockets sympatisörer.
Det finns ingen som prövar deras åsikter och kommentarer eller som kan debattera de uppfattningar som de för fram inom ramen för nyhetsrapporteringen. Journalister granskar sällan journalister. Mångfalden finns på ledarsidorna men i betydligt mindre utsträckning nyhetsrapporteringens värderingar.
Medier granskar i mycket begränsad omfattning mediers agenda. Det faktum att jag skriver detta kommer leda till syrliga kommentarer just på grund av att jag diskuterar media och det bör man egentligen akta sig för som politiker.
När media allt mer refererar makten och allt mindre politiken urholkas både den politiska debatten och den kritiska granskningen, tvärtemot de stolta policyförklaringar som varje ny chefredaktör håller sig med. Och när de själva utvecklas som en aktör i sin nyhetsförmedling finns det som sagt ingen balans eller motpart till media.
Det är allvarligt eftersom den kritiska prövningen av det man själv står för av naturliga skäl blir blygsam i sin uppfattning. Det är ingen tillfällighet att den svenska Attac-rörelsens bildande mottogs med vad som i det närmaste kan liknas vid textreklam och naiv förtjusning, utan någon kritisk prövning och analys trots att de politiska apeller man för fram i grunden är de samma som präglat vänsterns syn på en fri ekonomi under årtionden.
Attac hade inte ens hunnit bildas förrän de i djuplodande TV-program ansågs representera ungdom och framtid. Trots att det inte finns något äldre och mer gammalmodigt än handelshinder, politisk styrning, protektionism och agitation mot marknadsekonomi och nytt företagande. Att 68-vänsterns folkfrontstaktik har kommit till återanvändning gör ju inte budskapet nyare eller mer framtidsintriktat.
Men oavsett medias egen agenda står, till skillnad från politikens olika uppfattningar, alltid maktens faktiska beslut och handlingar i centrum för all nyhetsförmedling. Den får till skillnad från den politiska debattens olika uppfattningar alltid genomslag i rapportering.
En höjd skatt eller en sänkt skatt är alltid en nyhet, men uppfattningarna och den kritiska analysen kring de omständigheter och de motiv som åberopas refereras inte lika självklart. Nyhetsförmedlingen om makten blir därmed även den avpolitiserad och istället just maktfixerad eller personfixerad. Makten men inte politiken refereras.
Och ju mindre media tar fasta på politikens olika uppfattningar desto mer okritisk och underdånig tenderar rapporteringen att bli.
Det är klart att detta är ett problem för den politiska debatten och för demokratin. Liksom när vårt ledande debattforum i vår största tidning blir makthavarnas forum för att utan att bli motsagda ostört kunna presentera sin bild av verkligheten.
Lika klart är att detta är ett problem som media själv inte ser, när man tar steget till att själv vara aktör och själv skapa de nyheter som läsaren möter. Det finns helt enkelt ingen motpart eller balans till de uppfattningar som media för fram. Under de senaste veckorna har det alltmer slagit mig hur underdånig till makten en stor del av nyhetsrapporteringen har blivit.
När det gäller personen så kan visserligen drevet gå men sällan när det gäller den misskötta politiken. Björn Rosengren har sluppit mycket lindrigare undan en politik som lett till att Telia har förlorat kanske 200 miljarder i värde än när han hade kostat på sig ett antal tusenlappar på Tabu. Personen snarare än den politiska maktutövningen kan utsättas för en kritisk granskning.
Men annars ställer man vördnadsfullt frågor om hur makthavaren ser på saker och ting, hur han känner sig, hur hon eller han får tiden att räcka till, hur det känns att ha så mycket makt, och ibland hur man känner sig när man äter kött.
Så förloras på det viset till exempel den kritiska granskningen av hur Sverige skall utveckla sin utrikes- och europapolitik i en tid av europeisk omvandling. Vi vet mer om stat