I dagens Expressen gör chefredaktören Thomas Mattsson en modig och intressant observation, nämligen att när mediadrevet går blir bilden ibland ensidig. Hans utgångspunkt är den mediala rapporteringen om Carema och om rapporteringen om den undre världens påståenden om kungen. Det senare är värt en egen betraktelse om hur den undre världen kunde använda sig av media utan att kritiskt bli granskade och utan att påståenden granskades kritiskt.
Expressens öppenhet är intressant, imponerande och tankeväckande, liksom ovanlig. Och i två faktarutor visar man hur mycket mer komplicerad sanningen om äldrevården, och i det här fallet Carema, är.
Problemet i det resonemang som Mattson inleder med är emellertid att samtidigt som han säger att rapporteringen riskerar att vara ensidig hävdar han likväl att rapporteringen varit rätt just eftersom makthavare förtjänar att granskas, liksom att de som gått i täten för reportagen om Carema förmodligen kommer att vinna journalistiska priser.
Det avslöjar en syn på journalistiken som mer handlar om att komma åt makthavare, antingen för att de definitionsmässigt förtjänar det eller för att de får tåla det, eller kanske rent av, att även om det inte är helt rätt så är det nog ändå rätt.
Men bortglömt i frågan om att alla sidor ska höras, alla uppfattningar ska avspeglas finns en annan fråga, nämligen om vad som är rätt, sant och relevant. Eller enklare uttryckt, vad som är den enskilde läsarens intresse av att få en rimlig bild av verkligheten. Vad vi alla behöver som grund för vårt samtal och vår gemensamma verklighetsbild.
Det är en självklar del av ett demokratiskt och öppet samhälle att makthavare kritiskt granskas. Men den kritiska granskningen handlar lika mycket om de fakta man presenterar, om de är kritiskt granskade eller om man låter påståenden passera vidare som om de är värda att rapporteras bara för att någon har sagt eller tyckt, eller för att det blir en bra rubrik och ett spännande reportage.
För om man nöjer sig med att det räcker med att låta den andra sidan ge sin syn på påståenden om fakta eller ett skeende oavsett om det är rätt eller fel lierar man sig med den rapportering som förmedlas vidare på grund av att man faktiskt inte har kritiskt granskat makthavare och fakta.
Då blir till slut vår syn på fakta bara en fråga om påståenden som vi kan tycka om som vi själva väljer att tycka beroende på de uppfattningar vi redan har men oberoende av hur det verkligen är.
De som drabbas främst då är de människor som verkligheten berör. Om det är så som Expressen låter förmedla att vägning av inkontinensskydd är en del av en god omsorg för att anpassa skydden till den enskildes förutsättningar, vilket de som sysslar med äldreomsorg vet är en sakligt grundad rekommendation, samtidigt som man har gett bilden av att vägningen är ett uttryck för kapitalistisk snikenhet skadar man någonstans verkligheten och dem som omsorgen är till för. Och någonstans brast de då i den egna kritiska granskningen.
För Håkan Juholt och flertalet andra som vill attackera privat omsorg har denna vägning blivit en symbolfråga för dålig vård när den i själva verket är ett uttryck för god vård. Det behöver inte innebära att Carema har gjort rätt, men den kritiska granskningen har okritiskt förmedlat ett påstående som sedan kommit att ligga till grund inte bara för debatten utan också någonstans för hur äldre ska tas om hand i framtiden.
Och då räcker det inte med att säga att man låter visa upp två sidor av frågan, om utgångspunkten är att man rapporterat utan saklig granskning och dessutom inte kritiskt granskat dem som i debatten använt sig av den okritiskt förmedlade uppfattningen. Därför att då är åtminstone den ena sidan av frågan inkorrekt återgiven och den blir inte mer rättvisande för att en annan sida visas upp. Om en felaktighet rapporteras som en sanning blir den inte mindre fel för att någon tillåts säga att den är fel.
Och det räcker inte med att säga att Carema måste tåla en kritisk granskning bara för att man har ett stort ansvar när det inte är en kritisk granskning man gjort utan en okritisk granskning eftersom de fakta man rapporterat om inte är kritiskt granskade. Inget av detta säger något om Carema som företag ger en bra omsorg eller ej. Och där ser vi en ytterligare brist i den syn på journalistiken som Mattson presenterar.
Det kan ju faktiskt vara så att Carema, med de undantag för oacceptabla misstag i enskilda fall som verkar uppenbart och som man själva har beklagat, ger en mycket bra omsorg. Det vore bra för läsarna och den allmänna debatten att få ta del av. Det är viktigt för de äldre som ska ha en omsorg med kvalitet. Eller så är det så att Carema erbjuder en mindre bra eller dålig omsorg men det framgår ju heller inte.
Och om det är så att Carema och andra privata vårdgivare uppfyller kraven – vilket rimligtvis måste vara fallet eftersom de upphandlas eller auktoriseras och väljs av de äldre – är ju en annan kritisk fråga varför kommunala verksamheter inte är bättre eller varför de tillåts vara sämre utan att bytas ut.
Och om privata företag kan gå med vinst på att ge vård som uppfyller kraven, hur kan det komma sig att kommunala verksamheter slösar bort denna vinst i den egna verksamheten utan en högre kvalitet? Och hur kan det komma sig att det finns mindre kritisk granskning både av kommuner och media av den kommunala verksamheten som dominerar med 80 % av omsorgen trots att en lång rad stora skandaler har skett där utan att man bytt verksamhet?
En annan fråga som är central i detta sammanhang är hur den kommunala kvalitetsuppföljningen fungerar. Antingen håller äldreomsorgen i våra kommuner inte måttet och uppfyller de krav som ställs eller så gör den det. Är det så att våra kommuner betalar för en omsorg som våra äldre inte får, eller är det så att våra kommuner betalar för en omsorg som inte håller måttet?
Problemet med den kritiska granskningen är ofta att den inte själv uppfyller kraven på en kritisk granskning av fakta. Och när det brister i den kvaliteten är det en lätt utväg att låta de egna misstagen uppvägas av att andra får säga sin uppfattning. Men det gör som sagt inte rapporteringen i sig bättre.
Det visar på en betydande öppenhet när Expressen konstaterar att det finns skilda perspektiv på det man rapporterat om. Det öppnar för en än vidare debatt om den kritiska granskningen av det man rapporterar.
Det finns mycket dålig maktutövning som slipper undan när man gör dåligt och bra till samma sak bara för att man förväxlar kritisk granskning av makthavare med okritisk rapportering av påståenden och fakta.
Bloggar: Thomas Mattsson, Jenny Petersson, FP Järfälla, Staffan Danielsson.